En fingertoppskänsla som inte går att läsa sig till

Läraryrket ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet heter det. Vetenskaplig grund är ett blytungt begrepp, här pratar vi tradition, forskning och den allsmäktiga bildningen. Men jag tänker på mina kollegor som har passerat genom åren, jag tänker med djup respekt på de erfarna original som dag ut och dag in har suttit i lärarrummen.

Med 20+års erfarenhet i yrket är de själva förkroppsligandet av en erfarenhet som är omöjlig att lära ut på något universitet. De är liksom besittare av den obändiga klokskapen som bara uppkommer genom ett arbetsliv där man har slipats, härdats och vässats dag efter dag, år efter år.

Det finns nämligen en fingertoppskänsla som inte går att läsa sig till, som inte går att tenta av eller förvandla till akademiska teorier. Här snackar vi den där typen av lyhördhet som man bara utvecklar efter tusentals lektioner, rastvakter och pedagogiska luncher i ryggraden. Det handlar om väderkorn och intuition som med tidens tand omvandlas till någon slags supermegapower.

Jag snackar om lärarna som oförklarligt lyckas avstyra bråk innan de sker, de som försiktigt lägger en hand på en axel precis i rätt tid för att dämpa ett utbrott innan det riktigt tar fart. Ja, de där lärarna som mitt under brinnande lektion inser att lektionsplaneringen inte alls faller väl ut, som planerar om i mitten, trixar och piffar och ändrar styrfart utan att eleverna ens noterar det.

Forskningens ostyriga lillasyster – den beprövade erfarenheten!

Det här är lärarna som vikarierar i sista sekund utan att veta ett jota om ämnet, som till synes slumpmässigt dröjer sig kvar en minut extra just hos den eleven som behöver det bäst, som med ryggen åt fel håll och en fysiologiskt orimlig panoramablick lyckas se exakt vad som händer längst ner i klassrummets motsatta hörn, som kan operera en kopiator med en ängels (nåja) tålamod, som magiskt kan stretcha tiden och tänka att ”vilken tur att jag har två minuter kvar till lektionen, då hinner jag ju dricka en kopp kaffe”.

Det finns ingen crash course till den beprövade erfarenheten. Den måste liksom hamras och nötas och tatueras in i ryggmärgen. Det är med beundran jag ser den blomma hos mina äldre kollegor, hur de lyckas konversera med fyra elever samtidigt, trolla med knäna när tekniken strular, hur de enbart genom att  läsa rubriken i ett föräldrarmail sturskt konstaterar att detta är bättre att läsa efter helgen.

Att fler och fler lärare väljer att byta yrkesinriktning blir därmed extra bekymmersamt. Vi behöver nämligen de där garvade spjutspetsarna som har hängt med, de allvetande orakel som är gamla i gemet. Så låt oss slå ett slag för forskningens ostyriga lillasyster – den beprövade erfarenheten!

Utan henne skulle nämligen svensk skola stanna tvärt.