Kriget i ukraina
Maria Wiman är krönikör i Läraren, samt lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9) i Huddinge.
Jag har sportlov och borde ägna min tid åt långa hundpromenader med knasbollen Allan. Jag borde uteslutande spela sällskapsspel med mina barn eller förlora mig i svindlande romaner. Jag borde skriva en vass text om skolan som rör om eller grabbar tag. Men allt känns så gastkramande hopplöst i stora världen och jag är så svindlande liten i allt det ofattbara. Jag som brukar känna kraften i orden, jag som gastar och gormar. Jag känner mig märkligt kraftlös.
Förra året föreläste jag för nästan tusen lärare i Ukraina. Det var en kväll av entusiasm och framtidstro. Man ville förnya synen på skolan därborta. Jag pratade i två timmar om elevdelaktighet och att fostra dagens barn till demokratiska medborgare. Jag berättade om mina elever som ville rädda världens hav och möttes av spontana applåder. Nu följer jag några av mina nyfunna ukrainska kollegor på Facebook. Google translate förser mig med knackiga översättningar av den kamp de för. En bibliotekarie räddar värdefull litteratur undan bomberna. Lågstadieläraren Olena publicerar bilder på Ukrainas flagga, ritad av elever från gömställen under jord. Jag läser en intervju med engelskaläraren Irina som gråtandes berättar om skolan som tvingats stänga.
Plötsligt förefaller allt annat än det där bråddjupet så förkrossande obetydligt.
Många av er läser mina texter regelbundet och vet att jag gnisslar över det mesta. Jag blir rosenrasande av tondöva politikers utfall om skolan. Många vet att jag vanligtvis skriver så att pennan osar. Men dessa dagar orkar jag inte uppröras. Jag borde kanske skriva något om Skolverkets majestätiska tröghet när det kommer till att digitalisera de nationella proven. Jag hittar inte orden. Jag borde självklart nämna något om den totala avsaknaden av lärarröster i Agendas specialprogram om skolan. Eller att vi till hösten får en ny och inte helt oproblematisk princip för betygssättning. Men jag kan inte låta bli att tänka att vi åtminstone har debattprogram på tv, vi har nationella prov att genomföra, vi kommer att kunna ha lektioner som vanligt. Jag känner mig som en liten myra som blickar ut över ett tvärbrant stup. Plötsligt förefaller allt annat än det där bråddjupet så förkrossande obetydligt.
Och jag vet att man inte ska jämföra äpplen med päron. Ukrainas förtvivlade situation innebär inte att Sveriges skolproblem är betydelselösa. Men plötsligt känns allt så torftigt. Som att det faktum att jag faktiskt kan åka till skolan som vanligt varje dag och träffa eleverna är en ynnest. I jämförelse med att skolan står i lågor eller att undervisningen måste ske från underjorden känns precis allt annat oväsentligt. Jag får träffa mina elever. Jag får fortsätta som vanligt. Om ett tag kommer jag säkert rasa över nedskärningar, läromedelsbrist och administrationsbördor igen. Men inte idag. Jag är bara så tacksam över att min skola står kvar.
Då ska jag fostra framtidens kloka, öppna, medvetna och ödmjuka världsmedborgare. Den tanken skänker faktiskt en smula tröst mitt i allt det nattsvarta.
Man lever sitt liv hyfsat bekymmerslöst men så plötsligt händer något. Man får en örfil och tappar balansen. Man finner sig ligga på rygg stirrandes högt upp mot molnen. Man är så liten, bara en suck i oändligheten. Världen snurrar så fort och där ligger man och funderar på hur i hela friden allt ska vridas rätt igen. Snart är mitt sportlov slut och då tänker jag undervisa för att få rätsida. Då ska jag stå upp för skolans demokratiska fundament med alla krafter jag har. Då ska jag fostra framtidens kloka, öppna, medvetna och ödmjuka världsmedborgare. Den tanken skänker faktiskt en smula tröst mitt i allt det nattsvarta.
LÄS ÄVEN:
Wiman: Det är krig – vi lärare måste mobilisera våra kunskapsstyrkor
