”När 25 egon samlas blir det problem”

Catrin Johanssons debattinlägg i Lärarnas tidning nr 3/19, där hon beskriver hur värdelös hon känner sig efter att ha blivit trampad på både av elever och föräldrar.

Maria Borglund Schoeffler förstår inte att inte fler svenska lärare höjer rösten. Franska lärare skulle aldrig finna sig i att arbeta under sådana förhållanden.

Vad tror du problemen med bristande ordning och inlärning beror på?

— Skolans roll har blivit allt mer diffus. Tidigare skulle skolan förmedla kunskap, vilket gav den tydlighet. Förr skulle eleverna bli ”något” nu ska de bli ”någon”, för att citera professor Jonas Frykman i Lund.

Det är föräldrarnas inställning som betyder mest för hur barnen är i skolan, inte den sociala tillhörigheten.

Hur menar du?

— Allt har blivit så individanpassat, elevernas egenskaper snarare än kunskaper står i fokus. Dagens föräldrar uppfostrar dessutom sina barn som att de är så unika, det är stort fokus på varje barn. När 25 egon som aldrig lärt sig sociala spelregler — som att ta hänsyn till andra — samlas, blir det problem. Men det är vårdnadshavarens ansvar att uppfostra sina barn, inte skolans.

Hur gör franska skolor för att hålla ordning i klassen?

— I Frankrike sköter läraren undervisningen, nästan allt annat som händer eleven sköts på högstadiet och gymnasiet av en så kallad Conseiller Principal d’Education, CPE. De har funnits sedan 1875 och är en form av elevrådgivare utan riktig motsvarighet i den svenska skolan. De håller reda på elevens närvaro och hjälper till om det uppstår ­sociala-, disciplinära- eller inlärningsproblem. CPE:erna har fem års universitetsstudier och är specialutbildade för detta. De kopplas in på ett tidigt stadium om något händer.

Vad händer med den elev som stör?

— Den får gå till en CPE och förklara sig. Lärarna slipper ta hand om stökiga elever. En elev får aldrig lämna skolan utan att först tala med en CPE. Varje elev har dessutom en kontaktbok, en ”cahier de correspondance”, där meddelanden om frånvaro eller särskilda händelser tas upp. Skolan eller vårdnadshavare skriver några rader om vad som hänt, och mottagaren får sedan kvittera att de läst.

I svenska skolan finns assistenter, mentorer och studievägledare. Ändå kan det råda stök som förstör undervisningen. Vems ansvar är det?

— Det måste ytterst vara rektors uppgift att se till att det är ordning i skolan. Men rektorer verkar rädda, eller inte kapabla, att möta svenska föräldrar. Rektorn måste ha stöd uppifrån och styrkan att förklara att lärarna är experter på ­undervisning och skolarbete.

I det franska skolsystemet finns inspektörer anställda av den statliga skolmyndigheten Academien, som bedömer läraren och undervisningen. De besöker lektioner regelbundet och ger betyg som avgör om läraren är godkänd eller inte. När föräldrar ringer och klagar på en ­lärare, kan rektor lugnt falla tillbaka på att läraren är godkänd.

I Frankrike är lärare statligt anställda. Vad säger du om det?

— Det innebär att rektorn slipper sätta löner, vilket ger ett mer neutralt förhållande till personalen. För egen del tycker jag att det är rimligt att lärare med samma arbetsuppgifter har samma lön. I Frankrike sätts lärarlönerna efter statliga lönetabeller, beroende på utbildning och antal år i tjänsten.

Du var ansvarig för den svenska delen av Lycée International utanför Paris, där eleverna har 14 olika modersmål. Hur var det?

— I svenska, historia och samhällskunskap gällde svensk läroplan, i övriga ämnen skedde undervisningen på franska efter fransk läroplan i blandade klasser med barn från de andra 13 språksektionerna. Det var intressant att se hur barnen valde kompisar utifrån intressen, inte utifrån nationalitet. Och hur snabbt de svenska barnen anpassade sig till vardagsrutiner som att komma i tid och vara lugna på lektionerna, i respekt för läraren och för klassen. De flesta var mycket nöjda med det.

Det låter fint och välartat, men hur var sammansättningen av elever?

— Alla var långt ifrån rikemansbarn. Min erfarenhet är att det är föräldrarnas inställning som betyder mest för hur barnen är i skolan, inte den sociala tillhörigheten. Föräldrar från enkla förhållanden ser ofta skolan som en möjlighet för barnen att göra en klassresa. Skolan är något viktigt att ta vara på. Den inställningen för de över till sina barn.

Och i Sverige?

— När föräldrar går i polemik med skolan skadar de inte bara skolan utan även barnen. Om skolan säger en sak och hemmet en annan blir det som när två föräldrar inte är överens om barnets uppfostran. Barn klarar inte det. Barn kan spela ut parterna mot var­andra, och tappar på vägen både trygghet och ­respekt.

— Och vad ska barnet tro om föräldrarna? Varför har de placerat barnet i skolan om den är så dålig att de motarbetar den?

Om du hade makten, hur skulle du reformera skolan?

— Göra den strukturerad och låta inlärning vara pedagogiskt ideal. Ängslan för att ge betyg skulle jag vädra bort. Ett underkänt betyg är inte ett underkännande av en person, utan ett sätt att bry sig och säga: ”Det här duger inte, men du kan bli bättre och vi ska hjälpa dig.” Det är vi experter på.