”Mätandet gör lärarna till marionetter”

Bild: Kristina Sahlén

I boken ”Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde” drar filosofen Jonna Bornemark en lans mot NPM, New Public Management, med renässansfilosofin i ryggen.

Mycket summariskt är NPM ett styrsystem för offentlig verksamhet – exempelvis skolan – som inspirerats av industrin. Det baseras på målstyrning, detaljgranskning och kontroll, i stället för tillit och professionell handlings­frihet. Jonna Bornemark vill ha mindre av det förra och mer av det senare. Hon menar att NPM ofrånkomligen leder till växande administration och att fokus flyttas från verksamhetens kärna till det som går att mäta.

Vilka är pedanterna i bokens titel?

– Dels är det individer som har mycket hög tilltro till mätande och måluppfyllelse, pedanternas fundamentalister. Men ännu viktigare är det system, NPM, som tar fram pedanten inom oss alla. Det finns ingen ond pedant högst upp som styr.

Förpappringen växer, vilket ger mindre tid till kärnverksamheten.

Vad är problemet med NPM?

– Det resulterar i vad jag kallar för dubbla verkligheter och förpappring. Det som står i kolumnerna börjar fjärrstyra den levda verkligheten. Det ska bevisas i pappersvärlden att man är en bra lärare, att man följer alla riktlinjer.

– För lärare är det otroligt viktigt att vara närvarande i situationen, vad som helst kan hända i klassrummet. Då kan lärarna inte vara funktionärer som följer en manual. Det mellanmänskliga är levande, rörligt och omgärdat av sådant vi inte vet.

Kvalitetssäkring är svenskans fulaste ord, skriver du. Varför?

– Det är ett begrepp som bedrar. Kvalitetssäkring och granskning har blivit samma sak, vilket är djupt problematiskt, eftersom kvalitet då kopplas till att kontrollera och misstänkliggöra personalen. Och det har väldigt lite med verkligt kvalitetsarbete att göra.

– I stället växer förpappringen, vilket ger mindre tid till kärnverksam­heten. De som utför denna verksamhet, lärarna, förlorar i status och blir marionetter i tjänst åt en gigantisk administration ovanför.

Du menar att NPM-styrd verksamhet bygger på misstänksamhet, var kommer denna misstänksamhet ifrån?

– Den kommer just från tankesystemet om säkerställande. Att vi ska veta att allt alltid går rätt till. Men det är inte för läraren eller eleven det ska säkerställas, utan för någon som sitter utanför. Kvalitetssäkring hamnar i konflikt med verklig kvalitet.

– Kloka chefer håller personalen borta från kvalitetssäkrandet, så att dessa kan utöva sitt yrke. Kloka rektorer vet att de ska vara i lärarnas tjänst, inte tvärtom. De vänder blicken och ser sig själva som stödfunktioner till lärarna i stället för den som styr och kontrollerar.

Du beskriver det som att demonstrationen av en handling blir viktigare än handlingen som sådan. Kan du ge något exempel?

– Lärarna kan ägna en massa tid åt hur man ska definiera saker som ska visas uppåt och utåt. När det gäller betygskriterierna måste de definiera vartenda ord. Och de ord man använder för att definiera måste också definieras. Så växer pappersvärlden, fast det inte är relevant för elevernas utveckling.

Kommer Sveriges föräldrar att gå med på mindre transparens, att inte serveras alla dessa dokument om skolans verksamhet?

– Tala om för Sveriges föräldrar att det finns en konflikt. Antingen ägnar vi vår tid till att exakt definiera varje begrepp om lärande för er, eller så lägger vi vår energi på att faktiskt lära era barn någonting.

Du vill lyfta fram det subjektiva i relation till kunskap, varför då?

– Vi har reducerat det subjektiva till att handla om tyckande, men det är ett missförstånd. Vi lever i en kultur som vill separera subjektivitet från objektivitet, att det är i objektiviteten som sanningen och kunskapen finns. Men då friskriver vi oss från ansvar, professionellt omdöme och empati, eftersom det ligger djupt i det subjektiva och inte går att utöva i objektivitetens namn.

Genom begreppet intellectus beskriver du förmågan att vara lyhörd för vad som är viktigt i en ny situation. Är det vad som brukar kallas tyst kunskap?

– Det kan vara det. Men vad jag inte gillar med det begreppet är just att den är tyst. Risken är att vi delar upp kunskapen i en del som går att mäta och en del som är tyst. Den dikotomin är farlig, eftersom om den är tyst kan vi inte göra något åt den. Tvärtom måste vi se att all sorts kunskap kan verbaliseras, fast på olika sätt.

Tillitsdelegationen har i uppdrag att främja en mer tillitsbaserad styrning. Är det ett steg på vägen?

– Syftet är gott, men de är inlåsta i ett system där skolors pengar kan gå till vinster. Skolan är inte en bra plats för marknadskrafter, eftersom det då måste finnas granskning och kontroll. I det systemet kan man inte lämna över ansvaret till organisationen som i sin tur inte kan lämna över det till professionen, då riskerar pengarna nämligen att pipa i väg.

Men var ser du då det ”omätbaras renässans”?

– Just i skolan finns det många lärare som försöker skapa utrymme för det som är viktigt på riktigt. Jag gillar tanken på mikromotstånd, det behöver inte vara en revolution. Många har inte ord för det men protesterar ändå mot mätbarhetssamhället, att lärares kompetens inte kan reduceras till staplar.

Vilket mikromotstånd kan lärare göra?

– Säg att målstyrningen går ut över eleverna. Slarva med pappersarbetet om du behöver prioritera utifrån vad som är bäst för eleven. Påtala det som tar bort fokus från vad som är viktigt och håll pappersvärlden på armlängds avstånd.

Utan motstånd kommer fler att drabbas av ”etisk stress”, hävdar du. Vad är det?

– Det är ett resultat av kontrollsamhället som verkligen kan drabba lärare. De som valt yrket för att lägga allt krut på eleverna men tvingas till papper och målstyrning. Och om det inte finns tid till planering, återhämtning och reflektion leder det till en dränering vi blir sjuka av.