”Lärare borde lära sig mer om hjärnan”

Stina Söderqvist, hjärnforskare. Foto: Kristina Sahlén

En fräsande kaffemaskin, en buss som startar utanför fönstret och en högljudd konversation på franska vid cafébordet bredvid. Det blir för många intryck, svårt att fokusera och jag är glad att jag bandar intervjun.

Nervbanorna blir som en motorväg. Då går det jättesnabbt.

Med hjärnforskaren Stina Söderqvists bildspråk släpper dörren till mitt hus in för många gäster, hallen är proppfull men ingen kommer vidare in. ”Dörren” är min koncentration, ”hallen” är mitt arbetsminne och ”huset” långtidsminnet. Hon brukar använda metaforen när hon är ute och pratar hjärna och inlärning i mellanstadieklasser.

Varför bör lärare och elever lära sig hur hjärnan funkar?

— För att den är förutsättningen för all inlärning och måste fungera optimalt för att eleverna ska ta till sig det lärarna försöker lära ut. Det finns inte så många andra sysselsättningar där man förväntats använda det grundläggande verktyget utan att först få en introduktion. Jag tycker att undervisning om hjärnan ska in i lärarutbildningen.

Om vi tar husmetaforen, vad säger den eleverna?

— Att arbetsminne och koncentration är otroligt viktiga men begränsade kapaciteter. Det som har med skolarbete att göra kan puttas ut både av sånt som stör i klassrummet och av egna tankar och känslor som kräver uppmärksamhet. Alla har den här begränsningen i högre eller lägre grad.

Det låter deppigt.

— Nej då. Eleverna får en bättre förståelse för vad som krävs av dem själva och miljön för att de ska kunna ta till sig information. Vi klarar inte att plugga samtidigt som vi har en mobil som ringer hela tiden. Inte heller om vi är jättekära eller har ångest för att föräldrarna bråkar.

— Men det handlar inte bara om begränsningar. Det är minst lika viktigt att vi lär oss om hjärnans möjligheter.

Vad är det för möjligheter?

— Den kan tränas och bli starkare. Vi brukar visa en bild på en snårig djungel för eleverna för så ser nätverken mellan nervcellerna ut när du ställs inför något helt nytt. Ju mer du försöker göra något, desto starkare blir de kopplingar som används — det bildas en liten stig genom skogen — och när du har tränat mycket och blivit riktigt bra blir nervbanorna som en motorväg. Då går det automatiskt, jättesnabbt, och arbetsminnet får plats för annat.

— Men för att saker ska komma in i långtidsminnet och stanna där krävs det alltså att man repeterar ofta.

Du liknar hjärnan vid en muskel …

— Ja, för det är precis som när man gymmar — ju mer man tränar, desto bättre blir man. Det skulle många fler behöva förstå.

Den amerikanska motivationsforskaren ­Carol Dweck är mamma till begreppet mindset, som handlar om våra attityder till vår egen och andras intelligens. Stina Söderqvist och två kolleger har gjort en studie på mellanstadieklasser som deltagit i arbetsminnesträning. Den visar att elever som tror att de kan påverka sin intelligens och inlärning är mindre benägna att hoppa av den krävande träningen än elever som tror att deras förmåga är given av genetiken. Det finns många andra studier som visar att även skolprestationer förbättras med den första ”dynamiska” inställningen.

Vad är den viktigaste skillnaden mellan att ha ett statiskt och ett dynamiskt mindset?

— Hur man ser på misslyckanden och motgångar. Med ett statiskt mindset är misslyckanden något som ska undvikas och därför blir du mindre benägen att utmana dig själv. Den som har ett dynamiskt mindset ser motgångar som en del i processen och som ett tecken på att mer träning behövs.

Vilken inställning är vanligast?

— När vi har frågat elever har vi funnit att det är ganska precis fifty–fifty.

Men man kan förändra mindset. Eller?

— Ja, genom kunskap om hjärnan och attitydens betydelse. Och genom att ge feedback baserat på elevernas ansträngning snarare än på deras prestation.

Vem drar nytta av att byta ut ett statiskt mindset mot ett dynamiskt?

— Alla, men framför allt de som underpresterar och av olika anledningar har stämplat sig själva som ”en som inte kan”. Ett exempel är en studie på flickor och pojkar där flickorna presterade sämre på matteuppgifter. Efter att alla fått lära sig om mindset blev båda grupperna bättre men tjejerna förbättrades så mycket att den tidigare skillnaden försvann. I en annan studie löste elever som fått ansträngningsrelaterad feedback 30 procent fler uppgifter i ett intelligenstest än vad eleverna i kontrollgruppen gjorde.

Man kan väl ha ett dynamiskt mindset men strunta i uppgiften ändå, för att man saknar uthållighet – grit – eller är omotiverad?

— Ja, det är en viktig poäng. Mindset är en attityd, inte själva görandet, medan grit handlar om målinriktad kämparvilja och är mer av ett karaktärsdrag. Men även om de inte är samma skulle jag tro att görandet underlättas om du har ett dynamiskt mindset.

Kan man säga hur mycket som är genetik och hur mycket som är miljöpåverkan när det handlar om hjärnan?

— Jag har funderat mycket på den frågan och den är jättesvår. Det man KAN säga är att våra gener har gjort vår hjärna väldigt formbar och påverkbar av miljön.

Kan även elever med koncentrationssvårigheter förbättra sina hjärnkopplingar?

— Ja. Alla kanske inte kan sluta på samma punkt men alla kan komma längre.

När bör man börja prata hjärna?

— Jag tror att det är bra att börja så tidigt som möjligt men det är aldrig för sent. Även tonåringar och vuxna kan träna sitt arbetsminne och det här med mindset är ett förhållningssätt man behöver ha kvar hela livet.

— I tidig 20-årsålder är de grundläggande kognitiva funktionerna på plats rent biologiskt men hjärnan och kopplingarna fortsätter att påverkas av allt vi gör. Och nu vet vi att det bildas nya hjärnceller, till och med hos vuxna, vilket ingen trott tidigare.

Skulle arbetsminnesträning och hjärnkunskap till och med kunna förbättra resultaten i Pisa?

— Ja, långsiktigt. Absolut.