”Jag glömmer inte mötet med svenska skolan”

https://www.youtube.com/watch?v=pSfrKyFp8xY&feature=youtu.be

Nyamko Sabuni älskade skolan – även i sitt hemland Burundi. Hon var vetgirig och skolan hade höga förväntningar; eleverna skulle prestera.

Kontrasten var stor när hon som 12-åring kom till Sverige på 80-talet.

– Jag hade ju språket emot mig och förstod att jag nog aldrig skulle kunna få högsta betyg, femmor. Men jag hade ambitioner och om jag bara fick hjälp med att någon förklarade orden jag inte förstod borde jag kunna få fyror, tänkte jag.

Men min lärare sa: ”Nyamko, du har ju treor, du är godkänd och det är jättebra, du är ju invandrare.” Att få så låga förväntningar på sig var en knäck. Det glömmer jag inte.

Ett förstatligande skulle ge större likvärdighet.

– Att ha höga förväntningar på sina elever – ja, på sina medmänniskor över huvud taget – är oerhört viktigt, det är A och O. Alla barn skulle prestera bättre om de hade en skola som förväntade sig mer av dem. Inte en skola som dömer ut dem i förväg beroende på vilken stadsdel de kommer ifrån eller vilket land deras föräldrar kommer ifrån. Så ha höga förväntningar, se varje barns individuella förutsättningar och ge barn det stöd och den hjälp de behöver, så kommer de att prestera bättre.

Nyamko Sabuni efterlyser en annan mentalitet där utgångspunkten inte är att alla ska ha godkänt utan att alla ska kunna få högsta betyg.

– Det ger ett helt annat perspektiv. Då måste samhället se till att det finns resurser och stöd så att alla kan få ett ”A”. Sedan kommer förstås inte alla nå dit i alla fall.

Men ger det inte en stor press på barnen?

– Att ha förväntningar betyder inte att barnen ska bli stressade – även om vi i dag har en skolmiljö som stressar många barn. Det handlar om att elever ska få den hjälp och det stöd de behöver för att lyckas med vad vi förväntar oss av dem.

– Många barn som föds här kan inte språket och saknar ordförråd. Då måste vi fråga oss: Har de fått det stöd de behöver i förskolan för att lära sig språket? Har vi sett till att de få de kunskaper de behöver?

Till sådant krävs resurser. Hur ser du på att skolkoncerner, ägda av riskkapitalister, lyfter ut miljoner av satsade skatteskolpengar i vinst?

– Jag tänker att frågan är felställd. Jag blir oerhört arg varje gång jag läser om skolor som misslyckas, oavsett om det är en kommunal skola eller en privat. Frågan är om barnen i skolor som ägs av riskkapitalister lär sig det de ska lära sig. Det nationella provet är ett sätt att kontrollera kunskaperna. Det är i skolans kvalitet vi ska söka svaret. Det är inte bättre med en kommunal skola som slösar med pengar utan att ge utbildning.

Hur ska segregeringen i skolorna motverkas?

– Slopandet av närhetsprincipen och införandet av friskolereformen var viktig. Men i och med att det oftast är barn till välutbildade familjer som gör valen, måste vi bli bättre på att se till att nyanlända och familjer i utsatta områden ges möjlighet att göra valet.

– Jag skulle inte ha något emot att testa ett system där det krävs att alla väljer en skola, det vill säga att man inte bara per automatik hamnar i närmaste skola för att man inte gjort ett val. Stadsdelar och kommuner får ta ansvar att informera familjer om möjligheterna att välja skola.

Men val av skola föder en konkurrenssituation mellan skolorna. Vissa skolor anses bättre – andra sämre. Vilken förälder vill skicka sitt barn till en dålig skola?

– Vi i kommer tillbaka till den viktiga frågan om lärare. Man kan aldrig överskatta lärarens roll i ett klassrum.

– Största bristerna i svensk skola i dag är bristen på utbildade lärare och bristen på ordning. Barn till välutbildade föräldrar och som möter fostran hemma, sitter i skolor med utbildade lärare, medan barn från svårare förhållanden sitter i stökiga skolor utan ledarskap med hög andel outbildade lärare. De barnen blir lidande. Foto: Ulf Lodin