”Inkludering kan leda till exkludering”

Foto: Johan Bävman

Dottern Signe fick diagnosen autism vid fem års ålder. Då föll pusselbitarna på plats.

Autismen har präglat mycket av familjens liv och är bakgrunden till att beteendevetaren Linda Jensen har skrivit en forskningsbaserad guidebok med hundratals tips till lärare om vad de bör tänka på för att inkludera elever med autism och ADHD i skolan.

Hon är även engagerad i nätverket Barn i behov, som hamnat i hetluften efter att ha kritiserat Skolverkets kunskapslyft i specialpedagogik. Nätverket menar att satsningen inte ger lärarna tillräckliga kunskaper om att stötta elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, utan mer fokuserar på social inkludering.

För elever med ­autism är ’snart’ alldeles för diffust. Men säger du ’fem minuter’ vet de exakt vad som gäller.

Varför har du skrivit boken?

– Jag hörde väl en historia för mycket om elever som inte klarar sin skolgång. Jag var helt enkelt tvungen.

Du är varken lärare eller forskare i dessa frågor. Vad bygger du dina inkluderingstips till lärarna på?

– Jag har tillbringat nästan två år i vetenskapliga databaser för att definiera olika aspekter av autism och ADHD. Både vad gäller vilka nedsatta funktioner de personerna har och hur hjärnan då fungerar. Sedan har jag sammanställt vilken pedagogik som enligt forskningen fungerar.

Om vi blir riktigt bra med eleverna med ADHD och autism blir vi bättre med alla elever, inleder du boken. Vad menar du med det?

– Struktur i skoldagen är ju ett måste för att eleverna med autism ska fungera. Likaså att sortera bort intryck för elever med ADHD. Samtidigt gynnar det alla elevers inlärning om läraren tänker så.

Vad ska lärare tänka på för att inkludera elever med ADHD?

– Den viktigaste kunskapen är att de eleverna har en underaktiv hjärna. Därför ska man tillföra aktivitet. Det kan vara rörelse eller att öka intensiteten i undervisningen och i stället ha flera pauser.

Och när det gäller autism?

– De distraheras och besväras av intryck och får då svårt att fokusera. Att erbjuda hörselkåpor och arbete i mindre rum är viktigt. Elever med autism har nedsatt föreställningsförmåga, så man måste vara väldigt tydlig med vad målet är. Man kan till exempel visa färdiga exempel av vad man ska göra i slöjden.

Ge inte samma glasögon till alla som ser dåligt, skriver du. Vad betyder det?

– Det finns en risk att man tror att alla med autism respektive ADHD fungerar likadant och då tar till generella lösningar för de här eleverna. Men för att kompensera rätt måste man veta vilka nedsatta funktioner varje specifik elev har.

Du vägleder lärarna genom att lista 50 nedsatta funktioner hos dessa elever. Ge ett exempel.

– Hyperaktivitet ingår i ADHD-diagnosen. Men en sådan elev besväras kanske mer av att inte kunna styra sitt humör än av att behöva sitta still.

Vet lärarna för lite om elever med autism och ADHD?

– Ja, 90 procent av lärarna anser att lärarutbildningen inte förbereder dem på att arbeta med elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Ett mycket konkret råd i din bok är att säga ”om fem minuter” i stället för ”snart”. Varför är det så viktigt?

– Elever med autism har ett väldigt konkret tänk. För dem är ”snart” alldeles för diffust, de vet inte hur de ska agera. Men säger du ”fem minuter” vet de exakt vad som gäller.

Vad händer om läraren ändå använder ett abstrakt begrepp?

– I värsta fall kan eleven vägra göra uppgiften överhuvudtaget, eftersom begreppet skapar förvirring och ångest.

En del lärare kan sucka när de hör pratet om inkludering, eftersom klassen redan är full med behov. Vad tänker du om det?

– Det har jag full förståelse för. Det ställer stora krav på läraren att undervisa elever med ADHD och autism på rätt sätt. Varje skola borde ha en special­pedagog som stöttar och coachar lärarna.

Men om det inte finns någon specialpedagog eller den inte har tid att stötta alla lärare?

– Då får man prioritera bland åtgärderna. Jag tänker framförallt på det här med struktur och rutin i klassrummet, som att inleda och avsluta lektionerna på samma sätt. Och att skolan erbjuder hörselkåpor och skärmar i alla klassrum, tillåter musikhörlurar, eller har anpassade arbetsplatser där elever med ADHD kan gunga på någonting. På skolnivå är organiserade rastaktiviteter också viktigt, så att eleverna får röra på sig. Det minskar konflikterna i klassrummet.

Finns det en risk att inkludering skapar exkludering?

– Ja, vissa elever mår bäst av inkludering, andra mår bättre av mindre sammanhang. Det gäller framförallt elever med autism, som har svårigheter med samspel och många intryck. Klassrumsmiljön kan bli oerhört ångestframkallande för dem och då är det svårt att lära sig. Att misslyckas med sin skolgång för att man var inkluderad i en vanlig klass kan ju verkligen leda till exkludering i samhället.

Hur har din dotter haft det i skolan?

– Det har varit kämpigt för alla. Men vi har haft tur. I mellanstadiet fick Signe en specialpedagog som hade stora kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och kunde handleda lärarna på skolan. Det blev en stor skillnad.

Vad innebar diagnosen för familjen?

– Jamen det var skönt. Vi kunde äntligen titta i rätt verktygslåda – det handlar om att ha tydliga rutiner och inte utsätta henne för många sinnesuttryck. Nu har vi köpt tio mjukiskläder som hon växlar mellan.