”Förskollärarna har satt sig själva i andra hand”

Foto: Per Knutsson

Anki Jansson kämpar för mindre barngrupper, högre löner och mer tid för förskollärare att kunna koncentrera sig på kärnuppdraget. Och hon är inte ensam. Navet i Förskoleupproret — en rörelse hon var med och startade — är en Facebookgrupp med 30 000 medlemmar.

Förskoleupprorets stora genombrott kom i vintras. Inspirerade av höstens Metoo-rörelse samlade man under hashtaggen #pressatläge in 2 000 berättelser om verkligheten i förskolan — och härom helgen samlades tusentals förskollärare till manifestationer runt om i landet.

Men allt började en måndag 2013 när Anki Jansson och kollegan Malin Hörlin kuppade scenen under en utvecklingsdag för förskollärare i Örebro — och började prata om det som inte fungerade.

Man behöver få upp ­lönerna och det ­behöver göras något åt arbets­belastningen, så att förskollärare orkar jobba kvar.

Behövs den sortens upprorsmentalitet för att det ska hända något?

— Det kanske behövs för att få de här snälla förskollärarna och barnskötarna som alltid vill alla väl att tänka på sig själva. Man har satt sig själv i andra hand för att barnen ska ha det bra. När vi började var det ingen som ville ställa upp på intervjuer. Men nyligen hade vi en förskollärare som vågade vara med i Ekot. Folk börjar berätta. Det är ganska häftigt att se.

Flera arbetsgivare förbjuder sina anställda att bära era pressatläge-tröjor på jobbet. Kan du förstå dem som hävdar att förskolan ska vara en neutral plats?

— Till viss del. Samtidigt kan jag undra vad som är så farligt med en tröja – som dessutom inte riktar sig mot någon enskild person, kommun eller förskola. Däremot har vi varit tydliga med att man inte ska använda arbetstid för att marknadsföra Förskoleupproret.

Ser du en risk att Förskoleupproret stannar vid namninsamlingar och manifestationer?

— Nej, för vi har fler planer. Det är viktigt att våga lyfta det som inte är bra, men nu har vi gjort det. Folk börjar lyssna på oss. Vi vill ha en blocköverskridande överenskommelse om vad som är viktigt för barnen och vad som behövs för att kunna behålla personalen. Det kan handla om lagstiftning om reflektions- och planeringstid och om barngruppernas storlek.

Enligt Skolverkets senaste siffror minskar gruppstorlekarna i förskolan. Vad tänker du om den statistiken?

— När vi haft diskussioner om det här i Facebookgruppen har folk nästan gått i taket. Det stämmer ju inte. I praktiken har det blivit fler barn i grupperna. En förklaring till siffrorna kan vara hur man redovisar. Vad är en barngrupp? Är barnen i den gruppen där större delen av dagen? Är grupperna ihopslagna delar av veckan för att det inte finns personal? Sådant syns inte i statistiken. Jag tror man försöker rapportera rätt, men det behöver preciseras hur det ska göras.

När du själv arbetade i förskolan – hur mycket kände du att du kunde vara pedagog?

— Där jag jobbade hade vi en bra organisation, bra kollegor och en bra chef. Ändå räckte tiden inte till. Det vi inte hann lade vi åt sidan och så var vi med barnen i stället. De gånger vi planerade gjorde vi det för lång tid framåt. I dag finns ingen reglerad planeringstid. Ändå är möjlighet att planera en förutsättning för en likvärdig förskola – och har du sedan ingen reflektionstid kan du inte utvärdera något. Det blir en ond cirkel.

Hur mycket kan politiken och mer pengar göra – och hur mycket kan göras genom att arbeta med det man har och göra det bättre?

— Minskade barngrupper är inte hela lösningen. En tydlig organisation gör det lättare att jobba. Samtidigt är det en kombo. Det behövs resurser för att kunna anställa specialpedagoger, se till att det finns tid för planering och kunna höja lönerna så att det lönar sig att stanna kvar i yrket.

Minskade barngrupper är inte hela lösningen.

Det finns ju redan två fackförbund – Lärarförbundet och Kommunal – som driver på i förskolefrågorna. Ska man se Förskoleupproret som ett underkännande av deras arbete?

— Ja, lite. I dag har vi både Lärarförbundet och Kommunal med oss, men så har det inte varit från början. Det vi har gjort är ju egentligen fackligt jobb, men vi vill ha fackförbunden med oss för att kunna påverka.

Just nu förhandlas det om ett nytt kollektivavtal för Sveriges lärare och förskollärare. Vad vill du skicka med till förhandlarna?

— Man behöver få upp lönerna och det behöver göras något åt arbetsbelastningen, så att förskollärare orkar jobba kvar.

Själv tog du nyligen klivet från förskolan till förskoleklass. Varför?

— Som förskollärare tycker jag att man ska våga prova något nytt. Men det var också för att jag för några år sedan var sjukskriven. Jag hade hjärtklappning och kunde inte sova på nätterna. Jag gick och gjorde mitt jobb, men när jag satte mig i bilen efteråt tjöt det i huvudet. Jag orkade inte göra något med mina barn. Jag tänkte: är det värt det?

– Nu jobbar jag heltid och börjar klockan åtta varje dag. Jag har en halvtimme för att plocka fram material. Det har jag aldrig haft i förskolan. Samtidigt längtar jag tillbaka. Förskolläraryrket är ett fritt jobb. Det finns en läroplan att arbeta efter, men du har också frihet att styra över din dag.

Kommer du någonsin gå tillbaka till förskolan, tror du?

— Jag har faktiskt fått frågan. Jag svarade att jag kommer tillbaka om jag får 5 000 mer i lön och garanterad reflektionstid. Kanske tog jag i för lite.