”För vissa elever passar ingen skola”

Anna Sandell får börja intervjun med att hantera den hispiga reportern som förlagt sin mobil någonstans i foajén på Posthotellet i Göteborg. Med skolpsykologiskt tålamod hjälper hon till att ladda ner en app på surfplattan så att jag kan spela in vårt samtal. Puh! Hennes lugn gör mig lugn.

Ett sådant bemötande är viktigt — inte minst från lärare till elev.

— Som lärare måste man gilla att upprepa samma saker väldigt många gånger. Bra lärare gör detta — med samma lugna tonläge varje gång. Det finns ingenting som är så underbart som att se riktigt bra lärare ­arbeta med elever i klassrummet, säger hon.

De utvecklar en intolerans, nästan som en allergisk reaktion, mot skolan.

Fast väldigt många lärare är väldigt pressade. Påverkar det eleverna?

— Definitivt. Det är mycket svårare att vara en klok och tålmodig lärare om man är stressad och det är också svårare att vara elev till en sådan lärare.

Hur mår barn och ungdomar i dag?

— Jag tror inte att de har mått så dåligt någonsin som de gör just nu, all statistik visar på detta. Framför allt unga vuxna, mellan 13 och 24 år, ligger i riskzon för att utveckla psykisk ohälsa. Men det är fortfarande en över­vägande andel barn och unga som mår bra, det är viktigt att komma ihåg.

Varför ökar den psykiska ohälsan?

— Det handlar om inre och yttre krav som ställs på unga människor i dag — utseende, träning, mat, identitet, framgång, prestationer, pengar, prylar, alla val man ställs inför. Att visa upp en lyckad fasad. Även barnens föräldrar vill förverkliga sig själva och lägger ut bilder på Instagram och Facebook som visar upp det perfekta livet. En hel del mammor och pappor har gått vilse när det gäller vad som är deras viktigaste uppdrag — att vara förälder. Det är starka krafter som påverkar oss och inte så himla enkelt att stå emot.

Elevhälsan kan vara en motkraft. Hur tycker du att den fungerar?

— I Stenungsund har vi ökat antalet skolpsykologer, kuratorer och skolsköterskor de senaste åren. Ändå känner alla inom elev­hälsan att de inte hinner med det hälsofrämjande och förebyggande arbetet — för behovet av akuta individinsatser, som utredningar och samtalsstöd, är oändligt.

5–7 procent av eleverna i Sverige har en neuropsykiatrisk diagnos. Är det en över- eller underdiagnostisering?

— Jag tror att det är en helt rimlig siffra. Sedan kan alla elever ha liknande svårigheter periodvis utan att för den skull ha en diagnos.

— Symtom på adhd och autism kan också vara svåra att skilja från symtom på trauma eller social problematik i hemmet. Därför är det viktigt med bra utredningar som säkerställer vad som är vad.

17 procent av niorna blev inte gymnasiebehöriga i våras. Enligt Skolinspektionen tycker 30 procent av eleverna i både nian och gymnasiet att skolarbetet är för svårt. Vad beror det på?

— Inte på att eleverna har sämre förutsättningar än tidigare i alla fall. Kan det bero på hur betygskriterierna är utformade? Jag tror inte att det var någon psykolog med när de togs fram.

Hur menar du?

— Det verkar inte som att man hade kunskap om vad som är rimligt att begära av unga människor under utveckling. Det ställs ganska höga krav på analys och reflektion även för de lägre betygen, förmågor som väldigt många barn inte har rent mognadsmässigt. Bristen på mognad kan också göra det svårt att se nyttan med det hela. Det är en jättestor utmaning för lärarna att få eleverna att förstå vad de ska använda kunskaperna till senare i livet.

Särskilt tonåringar har väl annat att tänka på?

— Ja. Tonåren är en svår period då man ska hitta sig själv. Många elever i högstadiet, och kanske även på gymnasiet, skulle behöva ett mer omhuldande bemötande än skolans höga krav på självständighet.

En del kallar godkäntgränsen för en stupstock. Vad tycker du?

— Att det är ett dilemma med ett betygssystem som kräver att du har typ 85 i IQ för att bli godkänd. De elever som ligger mellan 70 och 85 tillhör inte särskolans personkrets men har ändå inte intellektuell kapacitet nog för att tillgodogöra sig utbildningen på en mer teoretisk nivå. De kan vara praktiskt lagda men kommer inte in på yrkesprogrammen. Det finns inte någon skola som passar för dem.

Var det bättre när man kunde komma in på gymnasiet med 1:or och 2:or?

— Det var mer rättvist. Vi skulle behöva ett system där man får känna att man lyckas även om man inte är godkänd enligt dagens kriterier. Det är väldigt lätt att välja utanförskapet annars.

Kan barn gå in i väggen när de känner att de aldrig kan?

— De kan stanna hemma. De utvecklar en intolerans, nästan som en allergisk reaktion, mot skolan. Och det är väl ett slags in i väggen-symtom.

Det finns elever som tycker att det går alldeles för långsamt i skolan också. Är det rätt att satsa på dem?

— Jag tycker att vi har en skyldighet att ge dem rätt utmaningar och bemötande. Det här är elever som ofta ställer svåra frågor som läraren inte kan svara på och som inser att de är smartare än sina lärare. Det är en utmaning för lärarna att bemöta dessa elever och se till att deras skolgång inte blir helt meningslös. Däremot anser jag inte att de särbegåvade behöver utredas av psykolog, det räcker med en pedagogisk kartläggning.

Ska vi ha heterogena klasser när det är så stora skillnader mellan elever?

— Ja, det måste jag nog tycka även om det är skitsvårt för lärarna att utmana alla på rätt nivå. Vi kommer ju alltid att vara i sammanhang där vi behöver anpassa oss till andra som är olika oss. Det är en del i att vara människa. Kan man få till arbetsro i klassen blir det lättare.

Vilket är skolans viktigaste uppdrag?

— Att få barn och elever att känna att de lyckas — eftersom det är en livsinvestering i psykisk hälsa. Det är också det svåraste uppdraget.