”Vi kommer få en generation märkt av detta”

Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början. Det var vad Winston Churchill sa mitt under andra världskriget.

Det som för några månader sedan var en osannolik historia om hur miljonstaden Wuhan sattes i karantän har nu blivit det nya normala i hela världen. Aldrig sedan andra världskriget har något på det här sättet så på djupet påverkat vad människor gör, hur vi rör oss eller hur många vi förväntar oss ska dö, eller på vilket sätt.

När jag skriver det här är gymnasieskolor stängda men grundskolor fortfarande öppna. Det vill säga halvöppna, eftersom all personal och alla barn som har de minsta symtom är hemma.

Folkhälsomyndigheten har publicerat ett allmänt råd. Ett allmänt råd är en juridisk vägledning från en myndighet. I det här fallet är det allmänna rådet myndighetens tolkning av smittskyddslagen. Du får göra annorlunda, men bara om du har väldigt goda skäl för att göra det och om du kan visa att smittspridningen blir mindre genom det. Men nu gäller enligt det allmänna rådet att alla, överallt i det offentliga rummet, ska hålla avstånd till sina medmänniskor. Detta har aldrig hänt förut.

Den globala världen finns inte längre.

När jag sitter och skriver det här har ett bakgrundsljud försvunnit. Det är inflygningarna till Arlanda. Det är bara ett litet tecken på den omställning som pågår över hela världen. Den globala världen finns inte längre.

Men vad som är ännu märkligare är att skolan, som vi är vana vid den, inte heller finns. Jag vet inte om eller när man stänger grundskolor och förskolor i Sverige. Man har gjort det över hela världen. Enligt uppgift har mer än 100 länder stängt sina skolor. Detta hände inte ens under världskrigen.

Vi kommer få en generation som är märkt av detta. Och det är det vi som arbetar i skolan måste ha i fokus. Hur ska vi göra så att eleverna drabbas så lite som möjligt? Jag har varit i kontakt med kollegor i Norge. Det är en otroligt stor påfrestning på samhället när man stänger skolor, eller om man gör det för tidigt. Det är fortfarande så att det kommer att vara en massa människor som måste ha sina barn i förskola eller skola för att vi behöver ha dem på jobbet.

Få kommer att sakna de nationella proven – men alla saknar undervisningen.

Det är svåra avvägningar men just nu gör ni som hjälper dessa barn och deras föräldrar ett fantastiskt arbete för att minska den negativa effekten av pandemin på elever och på samhället. Barn och ungdomar kommer att skadas. De kommer vara märkta av sin egen rädsla och rädslan i samhället, och av att mor- och farföräldrar dött. Det finns också de som nu är alldeles för mycket i en miljö de inte borde vara i. Det finns mängder som kommer att få svårare att lära sig det de behöver. Det kommer att bli svårt med examina och svårt att börja plugga på en ny nivå.

Det viktigaste nu är att vara generösa, och omhändertagande. Hur då? Låt mig ta det via de nationella proven. Det enda jag tycker är genuint positivt med det som händer nu är att de nationella proven inte blir av. Hela idén att barn mäts mot en standard i stället för att bedömas av en skicklig lärare utifrån den undervisning som bedrivits tycker jag är problematisk.

Poängen här är att jag tror få kommer att sakna de nationella proven – men alla saknar undervisningen. Detta sätter fingret på vad som är viktigt i skolan: relationerna, kunskapstörsten och -längtan, inspiration och lärande.

Testande är en liten del av detta. Bedömningar har egentligen sitt enda existensberättigande när de hjälper en lärare att undervisa bättre. Kanske pandemin kan föra med sig det goda att vi när den är över förstår på ett djupare plan, det vi annars tar för givet – undervisningens betydelse?

Men hur ska jag nu kunna bedöma när jag inte har ett nationellt prov? säger någon. Som lärare alltid har gjort, så klart. Genom att du pratar med och resonerar med dina elever, genom att du tittar på vad de gör och analyserar hur de tänker. Detta är naturligtvis svårare nu.

Vi måste försäkra oss om att inte den generation som nu växer upp skadas permanent av pandemin.

Nu lättar man på reglerna så att gymnasielever ska kunna komma tillbaka till sina skolor för vissa prov och för att de ska kunna få ut sina examina. Vi måste tänka till både en och två gånger och försäkra oss om att inte den generation som nu växer upp skadas permanent av pandemin.

Om vi hade haft ett relativt skolsystem hade detta inte varit ett problem. Hurdå? Jo, för då skulle en viss del av en åldersgrupp alltid ha ett visst betyg. Oavsett vad de egentligen kunde, det vill säga pandemi eller inte – en viss del skulle fått högsta betyg i alla fall. Med dagens betygssystem finns risken att lärare tittar på de kunskapskrav vi har och tänker: Nej de har inte uppnått detta och inte detta – och så får hela klasser lägre betyg än vad de skulle haft om undervisningen hade pågått som vanligt.

Så får det faktiskt inte bli. Elever ska bedömas efter hur de har tagit till sig av den undervisning de fått, inte bedömas utefter en måttstock de inte haft möjlighet att uppnå och som de inte fått hjälp och stöd att nå.

Konkret menar jag att alla Sveriges lärare nu måste vara väldigt snälla i sin betygssättning.

En annan viktig sak är hållbarhet, så klart. Om detta inte är slutet utan kanske slutet på början så innebär det att vi har en lång väg framför oss. Det man försöker göra med de inskränkningar i vår frihet som nu införs är att begränsa ökningen i smittspridningen. Om vi lyckas med det går smittspridningen, just långsamt, och vi kommer att behöva hålla på med det länge (eller tills det finns ett vaccin). I Wuhan, som ligger många, många månader före oss, börjar de så smått nu lätta på vissa restriktioner. Vi måste förstå att detta kommer att vara normalläge under en period. Men i och med att det är det måste vi också se till så att vi alla orkar.

Jag vill säga detta tydligt: JAG ÄR SÅ JÄVLA IMPONERAD över er alla som nu jobbar så hårt med att trots allt hålla igång undervisning i skolor och förskoleverksamhet. Jag är imponerad över er som nu hittar digitala lösningar, över er som hittar sätt att täcka upp för era kollegor, över er som faktiskt ser till att en av de viktigaste delarna av vårt samhälle trots allt fungerar så bra som den gör.

Men tänk på att ni ska göra det länge. Jag menar allvar: Sätt er ner och fundera en stund på vad ni behöver göra för att ni ska orka hela vägen.

Det blir en dag när saker och ting börjar fungera normalt.

Det kommer en vanlig vardag igen. När vet ingen just nu. Det blir en dag när saker och ting börjar fungera normalt. När barn och ungdomar fyller rum, korridorer och klassrum igen. När vi kan börja undervisa, kramas, gå på teater, resa igen. Det kommer, men just nu handlar det om att ta ett djupt andetag, hålla sig lugn och arbeta på.

Det är svårt att inte ta till Churchill igen och jag faller för frestelsen och parafraserar honom: Pandemin har inget annat att erbjuda oss än blod, möda, tårar och svett. Vi har framför oss ett eldprov av svåraste slag. Vi har framför oss många, många långa månader av kamp. Ni frågar: Vad är vår politik? Jag säger: Det är att fortsätta, med all vår förmåga och med all den styrka vi har. Ni frågar: Vad är vårt mål? Jag kan svara med ett enda ord: Det är seger, seger till varje pris, seger trots all terror, seger hur lång och svår vägen än kan bli; för utan seger finns ingen överlevnad värd priset.

För det är väl en sak att sträva efter? Att det blir värt priset, att det normala som kommer sen är lite bättre än det normala vi lämnat – att vi lärt oss något av den här krisen vi kan ta med oss in i nästa vardag. En sådan sak skulle kunna vara hur viktigt det är med människor och med möten mellan oss.

* * *

Lär mer av Per Kornhall här på Skolvärldens blogg.