”Skolan får inte blunda för hedersvåld”

Trifa Abdulla klädde sig utmanande i skolan. Skjortor som kortkorta klänningar, genomskinliga tröjor. Hon bytte om hemma hos sin bästa vän, två hundra meter från skolan. Efter skoldagen bytte hon igen, till kläder som föräldrarna kunde acceptera.

– Det var ett försök till frihet. De fick inte ta mina kläder också. Det var sista fronten som inte fick rasa, sen hade jag inget annat som var mitt – de tog allt ifrån mig. Jag kunde göra vad som helst bara för att inte komma till skolan i kläder som mina föräldrar hade accepterat, säger hon.

Trifa Abdulla kom från Irak till svenska Morgongåva, fyra mil utanför Uppsala, 1991. Familjen bestod av mamma och pappa, två systrar och tre bröder. Hennes yngsta syskon, en syster, föddes i Sverige.

– Det var mycket rasism och småstadsmentalitet som rådde. Jag blev mobbad under hela grundskolan. Men det var bra att vi var en av få invandrarfamiljer i början. Jag lärde mig svenska på två månader.

I dag är hon journalist, men arbetar som lärare med introduktionselever på ett gymnasium i Eskilstuna. Under Bokmässan i Göteborg, i slutet av september, berättade hon om hedersvåld, och hon är intervjuad i antologin ”Skolan och integrationen”, av journalisten Mats Ögren Wanger (Mondial).

– Skolan är den naturligaste mötesplatsen i den ålder då eleverna råkar ut för heders-våld. Jag tror att det är viktigt att lärare och annan skolpersonal får kunskap, säger hon.

I sitt eget arbete satsar hon på att komma nära eleverna, för att de ska våga berätta.

– Det finns såklart en massa saker som man kan tänka på, men man får inte se sig blind på dem, jag visade aldrig de tecknen. Jag var en jättebra elev, hade aldrig ont i magen, gick aldrig till skolsköterskan och pappa stod inte och skulle hämta mig med bilen efter skolan, säger hon.

Jag upplevde inget stöd i skolan, nästan tvärt om.

Trifa Abdulla blev misshandlad av sina föräldrar och hon fick inte gå på bio, inte vistas på platser där det kunde finnas killar. De vuxna i skolan gjorde ingenting.

– Jag upplevde inget stöd i skolan, nästan tvärt om. En ovilja att ta i problemet eller komma nära mig när jag någon gång bröt ihop, som en spetälsk, säger hon.

Då, för knappt tjugo år sedan, fanns inte samma kunskap om våld med hedersmotiv. Det var innan Fadime Sahindal mördades på grund av att hon ville leva ett fritt liv tillsammans med sin pojkvän.

1999 flydde Trifa Abdulla hemmet. Det tog många år för henne att förstå vad hon varit utsatt för.

– Det var i precis samma veva som Fadime, jag träffade henne av en händelse på gatan en gång, och det kändes som vi var ensammast i världen.

Trifa Abdulla är kritisk till hur samhället hanterar hedersrelaterat våld. Hon menar att det är en viktig integrationsfråga.

– Hedersvåld handlar inte bara om mäns våld mot kvinnor, men säger man det då är man rasist. Det är klart att man som vanlig människa, som lärare inte vågar. Det har jag har full förståelse för. Men då sviker man eleverna.

Min mamma var med i förtrycket, mina bröder var både förövare och offer.

Hon är noga med att poängtera att det inte heller handlar om religion. Men att prata om det som bara en fråga om mäns generella våld mot kvinnor gör att de komplexa delarna i hederskulturen kommer i skymundan.

– Det farliga med att säga att det bara handlar om mäns våld mot kvinnor är att det blir ett trubbigt redskap. Min mamma var med i förtrycket, mina bröder var både förövare och offer. Det här är en gren av våldet mot kvinnor där kvinnor ingår, det är kvinnor som bevakar och är med, både i den psykiska misshandeln – och den fysiska.

Under en lektion berättade en av hennes elever att hans flickvän tvingats stänga ned sina sociala kanaler och att han inte kunde ringa henne längre. Hennes familj hade tvingat henne. Hans lösning var att – i ilska och frustration – vända sig till Sverigedemokraterna.

– Debatten är så polariserad i dag, det är ett ormbo att ta i de här frågorna. Antingen är man för invandring och en kravlös integrationspolitik eller så är man rasist, säger Trifa Abdulla. Hon menar att den som säger att hedersvåld handlar om kultur ofta rasiststämplas. Och att den rädslan också hindrar lärare från att ingripa.

– Men det är sånt abstrakt argument. Vem är det som ska dra rasistkortet? Det är inte den utsatta tjejen eller killen. Det är inte ens kollegor eller polisen. Som lärare ska man inte vara rädd för rasistkortet. Det är kanske föräldrarna (som drar rasistkortet) men de kommer in ganska sent i processen, om de ens gör det.

Jag har svårt med sociala relationer, jag känner mig alltid lite trasig.

Efter det att Fadime Sahindal blev hedersmördad hade Trifa Abdulla skyddad identitet. Hon var rädd för att hon skulle bli dödad. Det tog år av arbete för att förstå vad som hänt och för att kunna bli sig själv.

– Jag har svårt med sociala relationer, jag känner mig alltid lite trasig. Det har tagit många år av behandling och sjukhusvistelser att bli den tjej jag ville vara, en fri människa. Man blir arg. Jag är arg på mycket. Jag ser orättvisor tidigare än andra. De säger till mig att ”du ser vargar överallt”. Jag gör det, säger hon.

I klassrummet letar hon inte lika mycket tecken, som att hon satsar på att komma nära sina elever. Det är när hon vinner deras förtroende som det är möjligt att prata med en elev som inte verkar må bra.

Lärare bör ta varje tillfälle i akt, menar hon.

– Jag hamnar ofta i diskussioner med ungdomar generellt, de håller på att lära sig vad det är att vara vuxen. Vi hamnar ofta i konflikter när vi diskuterar saker som religion, integration eller jämställdhet. Så fort en diskussion uppstår ska man vara rak. Vi får inte tumma på mänskliga rättigheter. Jag kan vara en bra förebild verbalt, inte bara låta killar prata, och sen kan man prata om de här ämnena, att det här är inte okej, det finns hjälp att få. Då pekar man inte ut någon speciell heller.