Så reste sig skolorna – mot alla odds

Åtta år som ordningsvakt i tunnelbanan sätter sina spår. När Lars Häggström för andra gången blev stucken med en kanyl under ett arbetspass fick han nog. Det var dags att satsa på något mer hållbart – han skulle bli lärare. Lars Häggström svor att han aldrig mer skulle arbeta längs med blåa linjen.

I dag är det längs den han åker varje dag och går av i Tensta där han arbetar som 4–6-lärare på Enbacksskolan.

– Jag är utbildad gymnasielärare och de ville ha någon som skulle ta ett vikariat på ett år … Så jag tackade högst motvilligt ja – i dag skulle jag inte kunna tänka mig att jobba någon annanstans överhuvudtaget.

En av de stora anledningarna till det stavas trelärarsystem – och när man ser Lars Häggström tillsammans med kollegorna Pavlina Spanos och Elsa Luthman under lektionstid förstår man varför. De är som tre kuggar i ett väloljat maskineri efter sju år tillsammans – rör sig nästan synkroniserat i klassrummet.

– Vi undervisar från alla håll i klassrummet, förklarar Lars Häggström.

Just i dag håller de sig dock i bakgrunden. För under mentorstiden är det eleverna som håller i taktpinnen. Eleven som är ordförande följer noga dagordningen medan sekreteraren uppdaterar mötesdeltagarna i realtid – det han skriver på Ipaden syns direkt på projektorn. Det är 43 stycken sexor på plats i klassrummet, men ändå är det lugnt när punkt efter punkt avhandlas. Ett förslag om att få övernatta i gympasalen innan terminens slut lyfts, alla bifaller och det blir exalterad stämning när någon föreslår att de ska ”dygna”. Nästa punkt på dagordningen är att gå igenom logistiken kring Fredsdagen då klassen ska sälja kakor.

Pavlina Spanos bryter in:

– Och vad är det för särskilt område ni ville ta upp den här veckan?

Klassen är enig, det blev lite stökigt på hemkunskapen.

– Och vad kan ni göra för att det ska bli bättre?

En annan elev räcker upp handen, säger att någon måste påminna klassen när ordningen rubbas och lovar att ta på sig ansvaret. Sekreteraren antecknar noga så att alla ser vad som klubbas igenom.

Efter mentorstidens slut ber Elsa Luthman några killar stanna kvar. Det har varit tjafs efter gympan. Konflikter reds ut direkt. Sedan: Slut för i dag, tack för i dag. 43 elever går hem.

Att de tre lärarna arbetar tillsammans i ett och samma klassrum började med en molotovcocktail. Under ett jullov var det någon som kastade in den genom fönstret – och rummet totalförstördes.

– Vi fick trycka ihop alla elever i ett klassrum under renoveringen. När den var klar efter några månader frågade vi eleverna hur de ville göra – om de ville fortsätta som en stor grupp eller om de ville gå tillbaka till att bli två parallellklasser. Då tog eleverna beslutet att de ville fortsätta så här, berättar Lars Häggström.

Lars Häggström är närmast lyrisk när han talar om trelärarsystemet och ser det som optimalt. Han lyfter flexibiliteten för eleverna och den individanpassade skolgången eftersom möjligheten ges att dela upp eleverna på olika sätt vid behov av exempelvis extra genomgångar. Och flexibiliteten gäller även lärarna.

– Vi har ett gigantiskt förtroende från ledningen och kan planera och diskutera vår undervisning hela dagarna. Det gör också att om det är något extra projekt som man håller på med så ges man tid till att gå iväg på det också. Hela organisationen faller inte på att någon av oss är borta någon dag. Det ger en väldigt stor frihet, säger han.

Trelärarsystemet blir också en form av daglig auskultering:

– Du får feedback varje dag. Jag kommer hem från jobbet och har lärt mig något nytt varje dag.

Men han medger att det inte alltid fungerat smärtfritt.

– Vårt första år blev jag och Pavlina så osams att vi båda skulle säga upp oss, säger Lars Häggström.

Enbacksskolan ligger i hjärtat av Tensta, ett av de områden som av polisen klassas som särskilt utsatta. Försörjningsstödet och arbetslösheten är högre, medelinkomsten nära hälften av genomsnittet i Stockholm och andelen med utländsk bakgrund ligger på runt 90 procent i jämförelse med runt en tredjedel för Stockholm som helhet.

På närliggande skolor som Rinkebyskolan och Hjulsta grundskola ligger gymnasiebehörigheten på runt 60 procent – trots en positiv utveckling de senaste åren. På Enbacksskolan är motsvarande siffra 91,4 procent för 2018 trots att upptagningsområdet är detsamma.

Det är ingen slump. Raija Ikonen som började som rektor 2012 har hela tiden fokuserat på kunskapsresultaten.

– Jag ser att vårt arbetssätt är effektivt. Det var bättre socioekonomiska förutsättningar här för åtta år sedan än vad det är nu, men skolan har ändå presterat bättre. Sedan 2013 har vi hela tiden ökat vår prestation och vårt meritvärde ligger över vad som förväntas enligt Skolverkets Salsa-
modell.

Enligt Raija Ikonen beror det på ett omfattande förändringsarbete på tre områden: stärkta relationer, en ökad feedbackkultur och höjda förväntningar på eleverna.

– Det är välbelagt att elever från socioekonomiskt svaga områden är oerhört beroende av relationen till läraren. Vad gäller feedback är det den starkaste lärkraften och motivationen som man kan ge eleverna.

Den tredje punkten, höga förväntningar, är svårare att hitta forskningsunderlag på menar Raija Ikonen.

– Trots att det basuneras ut hela tiden är det svårt att hitta pedagogisk forskning på det, vi fick gå till psykologin i stället.

Parallellt hade personalen en omfattande diskussion kring den bestraffningskultur som fanns på skolan.

– Vi hade en hel bok med olika konsekvenser som skulle ske om reglerna inte följdes. Men i ärlighetens namn ledde de mest till konflikter mellan lärare och elever. De här bestraffningarna funkar bara i en viss elevgrupp – och i den elevgruppen fungerar vad som helst. I stället satsade vi på en uppmuntranskultur – för det du uppmärksammar växer.

Det blev ett helt nytt klimat på skolan – ett väldigt öppet sådant.

Hela förändringsarbetet förankrades under en studiedag där lärarna hade fått förbereda sig genom att intervjua eleverna. Bland annat ställde lärarna frågan: ”Hur tycker du att en lärare skapar en god relation med dig?” och filmade svaret. Syftet var att göra eleverna delaktiga i processen.

– Är det något jag lärt mig om förändring så är det att om du inte har eleverna med dig så blir det inget, säger Raija Ikonen.

Lärarna fick sedan analysera filmerna och ta reda på vilka beteenden man skulle fortsätta med, respektive sluta med.

– Det var inga kontroversiella grejer, det handlade exempelvis om att inte skälla ut elever inför en hel grupp.

Dessutom tränades alla på skolan i att ge feedback på rätt sätt och lärare började observera varandra. Även feedbacken till eleverna ökade, lärarna på Enbacksskolan är hela tiden tydliga med var eleverna befinner sig och vad som är nästa steg.

– Det blev ett helt nytt klimat på skolan – ett väldigt öppet sådant.

I dag beskriver hon skolan som dynamisk, med vetgiriga elever och lärare som är fokuserade på sitt uppdrag – att uppnå kunskapsresultat.

– Vi har ett väldigt komplicerat uppdrag, man måste verkligen gilla den här utmaningen och det gör vår personal. De har särskilt valt att de vill arbeta i det här området, på den här skolan med de utmaningar som finns. Som lärare innebär det bland annat att du måste vara väldigt skicklig på språkutvecklande arbetssätt – eftersom all vår undervisning måste vara språkutvecklande.

Även värdegrundsarbetet tar större plats än på andra skolor, tror Raija Ikonen.

– Våra elever har väldigt många olika slags bakgrunder och kulturer vilket bland annat innebär olika sätt att hantera konflikter. Därför är skolans värdegrundsarbete väldigt viktigt. Hur vill vi ha det? Hur samarbetar vi? Vi jobbar mycket mer med sådant än på en väldigt homogen skola, säger Raija Ikonen.

Det sociokulturella området vi jobbar i har sina fördelar.

Lars Häggström håller med om att uppdraget är lite annorlunda på Enbacksskolan än på många andra skolor.

– Det sociokulturella området vi jobbar i har sina fördelar. Jag vet lärarkollegor som knappt vågar säga till eleverna för att man är rädd för en dispyt med föräldrarna. Men vi har föräldrar som tror på vår förmåga som lärare och förstår att vi vill deras barns allra, allra bästa.

Och kontakten med föräldrarna är tät. Skolåret startar med ett introsamtal med varje elev och föräldrar som sedan följs upp med två utvecklingssamtal under året. Det tror Lars Häggström är del i det stora förtroende som lärarna åtnjuter på skolan.

Men med förtroendet kommer också ett utökat ansvar. Lars Häggström nämner att Enbacksskolan lägger mer krut på simning och organisering av lov- och eftermiddagsverksamheter. Men också mer oväntade arbetsuppgifter. Han har följt barn till sjukhusbesök, hjälpt till att fylla i blanketter – och en gång beställt reservdelar till en bil.

– Vi blir mer av en institution. Jag har haft föräldrar som har ringt mig på fredagskvällar för att de har varit oroliga för sina barn. Men jag tar hellre ett sådant samtal alla dagar i veckan från en förälder som behöver hjälp över ett samtal där någon skäller på mig på grund av sina barns betyg.

På andra sidan stan är det dags för lektion i samhällskunskap på Visättraskolan. Henrik Bartoldsson låter eleverna räkna upp vilka som saknas och skriver upp namnen på tavlan, i dag är många borta. En eftersläntrare dyker upp. Henrik Bartoldsson är blixtsnabb:

”Hej, varför är du sen?”

Han förklarar:

– Man är alltid välkommen, men att fråga är respekt.

I dag pratar de om lag och ordning eftersom eleverna snart ska gå på en rättegång. Henrik Bartoldsson vill inte stå längst fram ”som en stofil”, i stället sitter han och eleverna tillsammans i en ring på golvet och läser högt om skrivna och oskrivna regler.

Senare i lärarrummet kommer Henrik Bartoldsson in på just det, vilka regler som är värda att ha – och vilka som inte är det.

– Ta det här med mössor och kepsar i klassrummet, efter att Semira kom in så struntade vi i det. Jag gillar det eftersom jag har blivit så att säga korthårig med åldern.

Han pekar mot sin svarta mössa och skrattar.

Henrik Bartoldsson har varit på Visättraskolan i trettio år, men delar in karriären här i två delar: före och efter Semira Vikström. Hon som är rektor i dag.

– De sista åren innan hon kom så var det katastrof. Vi hade tjocka luntor med incidentrapporter och dåliga resultat under lång tid. Det var dålig stämning i både klassrum och personalrum med en massa grupperingar. Det snackades bakom ryggen, konstaterar han.

Personalomsättningen var hög och Henrik Bartoldsson var själv sugen på att sluta.

– Men så tänkte jag att jag skulle slå en signal till den nya chefen, bara för att veta vad det var jag lämnade. Det tog inte mer än 30 sekunder innan jag visste att den här resan ville jag vara med på.

Semira Vikström hade själv inte riktigt fattat vad hon gav sig in på när hon tog jobbet som rektor.

– Det var en skola som inte mådde bra på något plan. Röda siffror i medarbetarenkäten, höga sjuktal, konflikter, låga kunskapsresultat, en budget i obalans …

Så var börjar man? Semira Vikström valde att skicka ut en enkät till alla i personalen och frågade vad de behövde och vad de förväntade sig. Svaret var tydlighet, struktur och en stark ledare som visade vart de skulle.

– Direkt ändrade vi några enkla strukturer för att öka tryggheten. Låter man elever i årskurs ett och sex spela fotboll tillsammans på rasten bäddar man för att det ska hända saker – de behöver inte ha rast samtidigt. Och släpper man ut alla elever samtidigt i våra smala korridorer är det lätt att det uppstår en massa gruff – så vi strök ämnesklassrummen och satsade på hemklassrum i stället.

Ledorden i skolan blev kunskap, trygghet och trivsel. Semira Vikström är övertygad om att trygghet och trivsel ger höga kunskapsresultat, därför var en stor satsning på elevhälsan ett naturligt nästa steg.

– Vi hade ett bra elevhälsoteam i grunden, men eftersom det var så många elever som inte mådde bra och inte kände sig trygga var det tydligt att det behövdes en ordentlig satsning.

Lösningen blev att sätta dåvarande kurator Erik Hall som biträdande rektor på skolan. Till sin hjälp fick han ett trygghetsteam med en trygghetsansvarig i spetsen.

– Lärare ska absolut vara involverade i de här bitarna, men när det kommer till att ta hand om konflikter som sker och att sitta i möten med vårdnadshavare så tycker jag att någon annan ska ta ansvar för det.

Lärarna har haft nog ändå, menar Semira Vikström.

– De har slitit så hårt och verkligen gått utanför boxen för att lyckas med den här vändningen. Om inte de hade varit så här positiva hade det aldrig gått.

Det var verkligen en 180-gradersvändning.

Men det gick. Tryggheten och trivseln har ökat, personalomsättningen har minskat och andelen behöriga lärare har ökat från 67 procent 2013 till 89 procent under 2019. Samtidigt har elevresultaten höjts. År 2013 uppnådde 52 procent av eleverna minst godkänt betyg – under 2018 var siffran i stället 81 procent.

– Det var verkligen en 180-gradersvändning, säger Chimen Ali som är lokalombud för Lärarnas Riksförbund på Visättraskolan.

– Jag kan givetvis bara tala för våra medlemmar, men jag kan säga att de mår bra här på skolan och att vi som lärare hinner med vad vi ska göra. Det beror på att ledningen har organiserat verksamheten väl med en tydlig struktur, information ges i god tid och delaktigheten är stor.

Henrik Bartoldsson håller med:

– Det är utmaningar i det här området och vi har resurser i varenda klass – det är inte så att allt bara flyter. Men det finns en anda och ett samarbete som gör att det är roligt att jobba här.

Och när rutinerna och strukturerna sitter finns det tid för annat, menar Semira Vikström.

– De två senaste åren har vi kunnat jobba med det där fluffet som betyder så oerhört mycket för hela verksamheten – vi har ork och energi till det.

Med fluff menar hon #roligareraster. Ett koncept som innebär att trygghetsteamet planerar och genomför flera vuxenledda aktiviteter varje rast där alla barn får vara med.

– Av alla insatser som har gjorts genom åren är det här det som har gjort störst skillnad från en dag till en annan. Det var ett enda stort wow.

Hon kikar ut genom fönstret, på skolgården leker barnen.

– Där borta håller de i bandy och Seinabo i röda jackan brukar köra zumba. Nu på sommaren vill man bara vara ute – för alla dansar!

Och när Skolinspektionen kom på besök konstaterade skolinspektören Kjell Gyllenswärd att Visättraskolan var en av de bästa skolor han någonsin varit på – och då har han varit på 250 stycken.

– Ärligt talat blev jag väldigt rörd när jag hörde det. När man jobbar i en skola är det så många berg- och dalbanor och dalarna kan vara väldigt djupa. Det här var en otrolig topp och ett kvitto på allt vi gjort tillsammans – för man får inte ett sånt här resultat om inte alla är med på tåget.