Pedagogen om bristen: Så lyckas vi bättre med speciallärarna

Det råder inget tvivel om att det är en enorm lärarbrist i Sverige både i dagsläget och de kommande åren. Tittar man noggrannare inom professionen visar det sig att det även finns en stor brist på specialpedagoger och speciallärare i hela landet, visar prognoser från både Arbetsförmedlingen och Skolverket.

Enligt Skolverkets prognos behövs minst cirka 640 nya speciallärare varje år för att tillgodose behovet – och förra året examinerades 448, rapporterar TT.

Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén ser allvarligt på bristen på speciallärare och anser att det måste skapas incitament för lärare som vill skaffa sig extrautbildningen.

– Det måste premieras lönemässigt men också skapas möjligheter att utbilda sig. Precis som att man inom många privata företag får utbildningen inom företaget så skulle man också kunna tänka sig att skolor faktiskt ser till att man fortbildar sin personal på ett bra sätt, säger hon och fortsätter:

– När elever har behov av extra stöd så bollas man ofta tillbaka till läraren i klassrummet. Det handlar mycket om att spara resurser, men också om att elever inte har tillgång till speciallärare. Kompetensen saknas på många håll och det gör att många barn inte får den hjälp de är i behov av.

Helena Wallberg är utbildad gymnasielärare, specialpedagog och arbetar i dag som kvalitetsutvecklare där hon ägnar sig mycket åt frågor som rör speciallärares och specialpedagogers arbetssituation.

Hon menar att det inte är bristen på speciallärare som är det allvarliga i dagsläget, utan det mest kritiska är att skolan är usel på att undersöka varför elever hamnar i skolsvårigheter.

– Det allvarliga med det här är att man svänger sig med uttryck som specialpedagogisk kompetens som om alla har en gemensam förståelse för vad det betyder. Men i själva verket är det jätteförvirrande vad uttrycken betyder. Ingen sätter det här i relation till vad pedagogik betyder och var det slutar, säger Helena Wallberg.

– Det skolan först behöver är en slags gemensam kommunikationsgrund för att det här över huvud taget ska fungera. Man läser ibland att ”speciallärare arbetar med barn och elever som behöver särskilt stöd”, men det är ju inte sant. Många glömmer bort att de också har ett förebyggande uppdrag.

Vilka åtgärder anser du behövs för att förbättra situationen?

– Vi ägnar för mycket tid åt att hitta lösningar utan att förstå på djupet. Därför måste vi vända på det: förstå på djupet först, sen hitta lösningar, säger Helena Wallberg.

Den första åtgärden som behövs, menar hon, är att de berörda myndigheterna samlas och bestämmer vad man tänker kring specialpedagogik i svensk skola.

– Fråga professionen inom specialpedagogik, snarare än att gå till de som inte har en utbildning inom området. Det har uppstått en förvirring och man cementerar ett traditionellt synsätt som vi vet inte fungerar.

Den andra åtgärden är att man behöver tydliggöra funktionen som specialpedagog och speciallärare.

– Det finns examensförordningar. Men dessa används aldrig när man pratar om vad man ska använda speciallärarna till. Är det så att vi kan avgöra att pedagogik slutar vid en viss gräns och att efter den gränsen träder specialpedagogik in som en egen praktik? I så fall skulle jag vilja att någon förklarar den gränsen, säger Helena Wallberg och tillägger:

– Det ligger ett stort ansvar hos huvudmännen kring vad som är måluppfyllelse – det vill säga vad är lärarens uppdrag i klassrummet – men som de inte tar i dag. Är måluppfyllelsen godkänt betyg för alla elever?

Helena Wallberg menar att svensk skola inte kan ta några steg i en ny riktning innan man har börjat prata om de här sakerna.

– I dag är alla eniga och överens om en populistisk syn på det här, nämligen att det är synd om lärare och elever och att det är självklart att det måste finnas en annan yrkesgrupp som tar hand om alla de elever som är annorlunda och avvikande. Det är en missriktad välvilja bakom det.

– Efter detta måste vi enas om att det går att organisera för flexibla lösningar inom ramen för den ordinarie undervisningen. Det gör man redan i Europa och på många håll i USA, till exempel.

Är du positiv till att vi kan nå det du beskriver?

– Nej, inte ett dugg i det korta perspektivet. Jag tror att specialpedagoger och speciallärare kommer att få en annan roll inom något år i Sverige. Jag tror att vi går åt helt fel håll, tills vi börjar se att i övriga Europa och USA tänker man helt annorlunda.

– Det är en tuff situation. Jag får samtal hela tiden från speciallärare och specialpedagoger som frågar sig varför det ska vara andra yrkesgrupper som definierar vår funktion? Det är lite så jag känner också. Det är jättekonstigt faktiskt. Vi behöver skriva in vad specialpedagoger och speciallärare ska göra. Annars kommer allt att falla. Det är oseriöst som det är i dag.