Jonas Linderoth är tillbaka från tystnaden: ”Är orolig hela tiden”

Den här texten skulle ha skrivits för tre år sedan. Intervjun var bokad, publiceringen planerad, allt var på banan. Men sedan kom beskedet från Jonas Linderoth: Jag orkar inte mer. Jag stänger ner. Det blir ingen intervju.

– Många tror att det var den externa kritiken som var jobbig, men det var det inte. Det var den interna kritiken på arbetsplatsen, utbildningsvetenskapliga fakulteten på Göteborgs universitet. Mina absolut närmaste kollegor hade jag stöd av, men det var en stor arbetsplats. Att röra sig på jobbet var vedervärdigt.

Det säger Jonas Linderoth till Skolvärlden nu, tre år senare, när vi äntligen får chansen att fråga: Vad var det egentligen som hände?

I boken ”Lärarens återkomst” hyllar Jonas Linderoth de lärare som utbildade hans egen generation under 70- och 80-talen, och han kritiserar 1994 års läroplaner Lpo 94 och Lpf 94, samt de konstruktivistiska reformer som drastiskt stöpte om lärarrollen under 90-talet. De flyttade fokus från läraren och läromedlen till eleven, som i större utsträckning skulle skapa sitt eget lärande. Lärarens uppgift blev att stötta och underlätta elevens lärande, snarare än att själv lära ut.

Kritik mot det här skiftet hade framförts tidigare, men då av personer utanför det utbildningsvetenskapliga fältet, och ofta med en politisk agenda. Här kom plötsligt en pedagogikprofessor som sa att det kanske låg någonting i den kritiken.

– De reformer som skolan gick igenom legitimerades genom att säga att vi hade en dålig skola. Man sa att ”det som lärarna gör i dag är dåligt, det funkar inte”. Mot den bakgrunden kunde man sedan driva igenom omfattande förändringar. I backspegeln framstår det som helt absurt, för skolan som föregick Lpo 94 var en av de mest framgångsrika i världen, säger Jonas Linderoth i dag.

Inför boksläppet 2016 gjorde han vad som är brukligt när man försöker skapa uppmärksamhet kring en hårt nischad debattbok: han skrev en debattartikel som la fram bokens huvudteser i kortformat. Debattartikeln "Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer" publicerades på dn.se den 24 augusti 2016, och kom att bli en av årets mest delade artiklar. Och där någonstans började saker och ting gå fel.

– Det som hände var ganska enkelt. Tidningen satte en rubrik på artikeln som fick den att se ut som något den inte var. Det låter som att jag var en av arkitekterna bakom 90-talets reformer, och att jag nu gör avbön. Men jag gick ju själv lärarutbildningen på nittiotalet, säger han.

Kritik mot konstruktivismen i skolan var sedan tidigare starkt kopplat till Liberalernas (då Folkpartiet) politik, och partiledaren Jan Björklund tog chansen att använda uppmärksamheten kring Jonas Linderoth för partiets syften. Han menade att debattartikeln var ett frikännande av friskolereformen som en faktor i skolresultatens fall. Det ledde till att Jonas Linderoth, som själv är öppen med att han ligger till vänster politiskt, blev associerad med Jan Björklund, och han upplevde att många som ville ge sig på partiledaren gjorde det genom att attackera honom.

Folk läste den med förtecknen av hur medieberättelsen blivit.

För sina kollegor inom akademin framstod Jonas Linderoth nu inte bara som en kritiker av deras idéer, utan som en Björklundkramare.

– I och med det var mitt liv som utbildningsvetare över, kan jag säga, eftersom Björklund betraktades som hin håle inom utbildningsvetenskapen, säger Jonas Linderoth.

Dessutom gjorde rubriksättningen att han verkade blåsa upp sig till någonting större än han verkligen var.

Artikeln blev startskottet för det som i media kom att kallas ”90-talsdebatten”. Det fanns de som berömde hans mod och försvarade hans ståndpunkter, bland andra skolexperten Per Kornhall här i Skolvärlden. Men Jonas Linderoth upplevde att folk inom hans eget skrå – utbildningsvetenskap – vände honom ryggen. I flera fall utan att ha läst vad det egentligen var han hade skrivit.

– Det som i efterhand är bittert är att upplysta akademiker i mitt eget fält var så oförmögna att läsa innehållet i texter. Att magreaktionen var så stark att de reagerade utan att läsa till punkt. Jag hade önskat att boken hade kommit ut på sina egna meriter. Den fick ju ett genomslag i och med uppståndelsen, men folk läste den med förtecknen av hur medieberättelsen blivit.

Utfryst bland en del kollegor och samtidigt bombarderad av frågor från medier och politiska sekreterare blev Jonas Linderoth till slut så stressad att något brast. Han var inte förberedd på den uppståndelse han hade skapat, och drabbades av olika stressreaktioner. Han blev halvtidssjukskriven och började tacka nej till alla intervjuförfrågningar. Den här texten är sannolikt bara en många som skulle ha skrivits för tre år sedan, men som inte blev av där och då.

Professionellt har det i längden inte gått någon nöd på Jonas Linderoth. Sjukskrivningen blev inte särskilt långvarig, och han fortsätter sin akademiska karriär med inriktning mot spel och IKT – dock på andra lärosäten.

Men vissa saker hänger kvar.

– Jag har haft problem med hjärtflimmer sedan dess. Nu äter jag en bättre medicin och har gått ner i vikt, och det hjälper. Det är väl alltid en kombination av faktorer när det gäller sådana här saker, säger han.

Jag är orolig hela tiden. Jag är hela tiden försiktig med vad jag skriver och säger.

Han har tidigare varnat andra personer för att ge sig in i skoldebatten, sagt att det inte är värt det, att priset man får betala för att vara avvikande är för högt. Men nu är han inte lika säker på det. Nya debattartiklar om skolan med Jonas Linderoth som avsändare börjar dyka upp. Och han skriver på en ny bok.

– Ibland kan jag tycka att det var värt det. Om jag lyckades bidra till att debatten som jag ser det har blivit lite mer nyanserad så var det värt det på ett plan. Men det är olika under olika dagar. Ibland känner jag att ”Vad fan skulle jag in och rota i det här för? Jag har en utmärkt karriär, och det här var ju bara en sidogrej som inte skulle ta över hela mitt liv”. Men skolan är så viktig, jag kan inte låta bli. Jag tycker att tonen och innehållet i skoldebatten har blivit bättre sedan dess. Det finns en kritik av lärandebegreppet kontra undervisningsbegreppet. Det är den återupprättelsen som kommer nu.

Är du orolig för att något liknande ska hända igen?

– Jag är orolig hela tiden. Jag är hela tiden försiktig med vad jag skriver och säger.

Han är fortfarande less på sammanblandningen mellan pedagogik och politik, och han tycker det är tragiskt att debatten så ofta fastnar i antingen-eller-resonemang som i grunden inte är förankrade i lärarnas verklighet.

– Det dyker upp så konstiga motsättningar. Som det här att man pratar om antingen flumskola eller katederundervisning. Det handlar ju inte om att bara jobba med instruktion, eller bara jobba med grupparbeten. Hela diskussionen är ibland så infantil, och det är som att debatten består av onda och goda människor, och alla tycker såklart att de själva står på den goda sidan.

Nästa steg enligt Jonas Linderoth är alltså på sätt och vis samma sak som han propagerade för 2016: Det måste vara okej att kritisera alla idéer, utan att bli stämplad som det ena eller det andra. Den sortens öppna diskussion menar han är grundläggande, i synnerhet inom universitetsvärlden.

– Jag tycker fortfarande att det finns en risk att debatten lutar sig tillbaka till ett polariserat politiskt läge. Och det är olämpligt att skolan används för partipolitiska intressen som den gör i Sverige. Det har gjort att du inte kan prata om pedagogik i skolan utan att det blir politik. Det dyker upp på forskarseminarier också. Plötsligt säger någon ”nu låter det där som Björklunds politik” och då är det locket på. Då kan vi inte prata om det längre. Så ska det ju inte alls fungera på ett universitet, säger han.

Han är också kritisk till vad han menar är en alldeles för trendkänslig policyapparat kring skolan, och eftersöker en långsiktigare strategi från alla inblandade parter.

– Man är alldeles för snabb att lägga in det senaste och nyaste i sina dokument. Ta begrepp som ”algoritmiskt tänkande” eller ”entreprenöriellt lärande”. Har man lite historisk koll på det här så vet man att sådana begrepp lever i 4–5 år och sedan försvinner de, när det visar sig att de inte är så väl underbyggda. Exempel på trender som gått igenom den processen är lärstilar och det här med höger och vänster hjärnhalva. Nu är det neurologi och hjärnforskning som gäller. Jaha, då kör vi det i några år, men det kommer att komma en backlash mot det.

– Det pågår en levande debatt om olika kunskapssyner och att då som policymakare ställa sig på ena sidan av den debatten är tjänstefel. Vi måste hitta ett sätt att bedriva undervisning utan att springa på varenda boll.

Var finns de här policymakarna?

– De finns exempelvis inom fackförbunden, SKL, Skolverket, ute i kommunerna, Friskolornas riksförbund med mera. Olika människor med olika egenintressen kopplade till skolan. På lärarutbildningen också. Människor har en agenda när de bygger skola, och det är inte bra.

Den nya boken är långt ifrån klar. Faktum är att den just är påbörjad. Det ska inte bli en till debattbok, utan snarare en praktisk handbok.

– Det finns tre skrivna kapitel så här långt. I den mån jag är engagerad i pedagogik utanför min forskning nu så handlar det om att jobba med vad jag tycker är bra. Jag vill skriva en konkret bok för alla som vill bedriva undervisning. Vi måste hitta tidlösa sätt att undervisa, säger Jonas Linderoth.