Han är lärare med fokus på särskilt begåvade elever

I takt med att medvetenheten kring särskild begåvade elever ökar uppmärksammas också bristerna i skolornas beredskap att möta dem. Allt fler skolor vänder sig till SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) och ber om stöd i sitt arbete med att stimulera elevgruppen. Skolinspektionens granskning visar också att högpresterande elever – varav vissa är särskilt begåvade ­– saknar utmaningar i skolan.

Så när Helen Ernbäck, rektor på Växthuset skola i Mölndal, förstod att en av hennes senaste lärarrekryter också ansvarar för svenska Mensas arbete med särskilt begåvade barn blev det naturligt att låta honom inta en särskild roll på skolan.

– Vi ska ju hitta vägar för alla elever, men jag tror att vi som jobbar inom skolan generellt har väldigt lite kunskap om just den här gruppen, säger rektor Helen Ernbäck.

Det är nu ett drygt år sedan Timmy Burchard påbörjade sitt arbete på Växthuset skola. Han lägger den mesta tiden på sin uppgift som ämneslärare i svenska och spanska, men alla lärare har fått en grundkurs i att upptäcka och möta särskilt begåvade elever. Och han handleder sina kollegor löpande i aktuella fall.

– Första steget är att veta vilka dessa elever är. Nästa steg blir att arbeta med dem, och det gör vi på lite olika sätt beroende på vad som funkar bäst för eleven. Men det handlar om att engagera eleven även om den tycker att uppgiften är lätt, säger han.

Kan du ge något exempel på hur ni gör?

– Bland annat gäller det att fånga upp när eleven är klar. Då kan man antingen fortsätta framåt, eller så kan man berika och öppna till mer information på samma tema. Men det ska finnas en koppling till läraren, det duger inte att bara komma med en bok eller en wikipedialänk.

Betyder det att läraren behöver planera flera steg framåt?

– Det kanske är mycket begärt att lärare alltid ska vara beredda mer något mer, med nästa steg. Men vet man att man har en sådan elev så ska man fånga upp den och ge vidare stimulans.

En särskilt begåvad elev kan behöva ha en egen mentor, någon som håller ett extra öga på utvecklingen och kan bidra med inspiration och göra skolan lite mer intressant.

– Det gäller att hitta en person som delar ett intresse med eleven, eller har kunskap inom det intresse som eleven har. Man behöver inte träffas jätteofta men regelbundet, säger Timmy Burchard.

Han är själv mentor för ett par elever på Växthuset skola. Vilken typ av hjälp de behöver skiljer sig åt från fall till fall. Exempelvis är elever olika benägna att själva tala om för läraren att de är klara, att de behöver någonting mer.

– Med en elev har jag avstämningar varje vecka. Med en annan handlar det om att prata med läraren i det berörda ämnet och se om eleven kan slippa sitta med vid genomgångarna, om den kan visa att den redan behärskar momentet.

Vilka är riskerna med att inte uppmärksamma särbegåvade elever?

– Det finns en väldigt stor risk att skolan blir tråkig för de här eleverna, och då går studiemotivationen ner, man börjar skolka, man kanske blir utåtagerande, man uppvisar alla de typiska tecknen på skoltrötthet. I värsta fall, om det pågår för länge, kan det leda till en djup depression. Jag har själv stött på sådana elever, säger Timmy Burchard.

Han har egen erfarenhet av att vara särskilt begåvad som elev. På hans tid pratade man inte om särskilt begåvade elever, och han fick inget individuellt stöd. Trots det lyckades han ta sig igenom skolan, men det var inte självklart.

– Jag gillade skolan till en början, jag hade lätt att lära mig. Men till slut kom det ifatt mig. Jag blev skoltrött och engagerande mig inte. Jag fick en gymnasiemattebok på högstadiet och satt av tiden. Och det var likadant på gymnasiet. Drivkraften var för låg, skolan kändes meningslös. Men jag klarade mig ändå. Jag fick min gymnasiekompetens, men jag fick jobba för det, säger han.

Timmy Burchard besöker även andra skolor och föreläser om särskilt begåvade, som ansvarig för Mensa Sveriges Gifted Children Program (GCP). Han säger att fenomenet med särskilt begåvade är relativt vanligt.

– Grovt uppskattat kan man räkna med att det finns en i varje klass. Så under alla år som man inte har pratat om det är det ganska många individer som har fallit mellan stolarna. Det viktiga är ju att alla ska få den undervisning de behöver – oavsett om man är särbegåvad eller inte. Men just den här gruppen tenderar att försvinna i mängden, säger han.