BEO-anmälde läraren berättar: ”Ingen vill utsätta sig för sådant här i onödan”

Skolvärlden har tidigare skrivit om den uppmärksammade så kallade ”soffincidenten” som debatterats flitigt både på ledarsidor och i riksdagen och som lett till stark kritik av Barn- och elevombudet.

Bakgrunden är en händelse i november 2017 då två elever blockerade framkomligheten i rasthallen på en högstadieskola genom att ställa dit en soffa. Två elever låg i soffan och vägrade flytta på sig trots upprepade tillsägningar från personal. Läraren Anders* som skyndade mellan två lektioner ingrep då fysiskt genom att ta ett grepp runt huvudet och armen på den ena eleven och drog denne ur soffan. Det gjorde att han anmäldes, både till polisen och barn- och elevombudet.

– Jag blev väldigt förvånad måste jag säga. Nittionio föräldrar av hundra hade tyckt ”vad fan, flytta på dig när läraren säger till dig”. Blockera inte en gång där alla ska gå.

Det har gått två år sedan händelsen, men än är efterspelet inte över. Polisen la ner utredningen men Barn- och elevombudet krävde att kommunen skulle betala 10 000 kronor i skadestånd till eleven för kränkning. Kommunen överklagade och vann i tingsrätt och hovrätt, men fallet är överklagat till Högsta Domstolen som ännu inte tagit beslut om man ska ta upp fallet.

– Det är klart att man tänker på det, även om man inte gör det hela tiden så är det klart att det har varit småjobbigt.

Han menar dock att han hela tiden haft stöd.

– Alltifrån städerska och vaktmästare till lärare och rektorer har gett ett bra stöd, liksom skolledningen och kommunchefen. Dels har de tagit kontakt och pratat med mig och sedan har de varit på plats vid rättegången för att visa sitt stöd.

Man sätter inte sig och blockerar hela rasthallen så att folk inte kan komma förbi. Det är inget att diskutera.

Men händelsen har påverkat kollegorna.

– Många av mina kollegor säger ju efter det här att de kommer titta åt ett annat håll och att de inte kommer göra något när situationen uppstår. Det är ingen som vill utsätta sig för sådant här i onödan.

Håller du med om att eleven kränktes i det här fallet?

– Nej, jag kan inte se det. För mig var gränsen här, man sätter inte sig och blockerar hela rasthallen så att folk inte kan komma förbi. Det är inget att diskutera. Det var det Barn- och elevombudet ville att vi skulle ha diskuterat längre, men man kan inte diskutera allt in absurdum. Det här var så tydligt.

En anledning till att Barn- och elevombudet har valt att driva fallet är att den här eleven hade en handlingsplan som involverade lågaffektivt bemötande. Hur har ni arbetat med det på skolan?

– Innan dess var det bara de lärare som hade eleven i undervisningen som kände till det. Jag själv kände inte till eleven eftersom det är en stor skola. Men efter att det här hände så har vi fått reda på hur man ska bemöta den här eleven.

Men har ni arbetat på skolan i stort med lågaffektivt bemötande?

– Nej, men vi pratar ju såklart om hur man bemöter olika elever som individer. Jag har jobbat på särskolan i många år och vet att alla elever är oerhört olika – oavsett om de har samma diagnos.

Att situationen överhuvudtaget uppstått tror Anders har sin förklaring i hur skolan i Sverige idag organiseras.

– Jag har varit lärare sedan 80-talet och ett problem idag är ju att vi blandar alla olika typer av elever i samma grupper. Då uppstår de här problemen lätt. Förr hade man särskilda undervisningsgrupper. Sedan vet man ju hur ungdomar är, de söker gränser hela tiden och flyttar vi på gränserna – då flyttar ungdomarna också fram sina gränser hela tiden.

Hur känns det att fallet kanske ska upp i Högsta Domstolen?

– Det känns delvis som ett slöseri med resurser, för jag vet hur mycket problem samhället har med kriminalitet och dylikt och det här tar massor av tid och resurser. Samtidigt förstår jag att det är bra med ett prejudikat, men jag tycker att de två domarna från lägre instanser har varit så oerhört tydliga så jag tycker egentligen inte att det ska behövas.

De som jobbar med Barn- och elevombudet verkar inte ha jobbat inom skolans värld.

I efterspelet har fallet fått massiv uppmärksamhet i media, blivit föremål för interpellationer i riksdagen och regeringen säger att de framöver ska se över rollfördelningen mellan BEO och Skolinspektionen. Anders själv är kritisk till BEO.

– Jag upplever att de som jobbar med Barn- och elevombudet inte verkar ha jobbat inom skolans värld. Det är den enkla sanningen.

När vi tidigare varit i kontakt med en annan BEO-anmäld lärare så var hon kritisk mot att hon aldrig hördes. Blev du hörd?

– Nej, inte förrän det var rättegång. I första instansen är det bara BEO som dömer och då blev kommunen skyldig att betala 10 000 kronor. Vid det tillfället hade de inte hört ett ljud från mig vilket jag tycker är lite konstigt eftersom man väl aldrig dömer någon ohörd.

Har du något råd till andra lärare om man blir anmäld – vad ska man göra?

– Nummer ett är att man måste hjälpas åt som kollegor. Vi hade också pratat om det här på skolan innan den här händelsen, att vi måste hjälpas åt om någonting sådant här händer och vara tydliga med att det är fel. Då är det inte bara en lärare som tycker det, utan då är det alla lärare som kollegium.

• Anders heter egentligen något annat.