Inkluderingshaveriet: ”Det är dags att tänka om”

Ungefär var femte niondeklassare kan inte läsa ordentligt. Många har mycket svaga kunskaper i grundläggande matematik.

170 000 elever har under de senaste tio åren gått ut årskurs nio utan att vara behöriga att studera vidare på något av gymnasieskolans nationella program.

Enligt Skolverket var det 1,3 procent av eleverna i den svenska grundskolan som under det senaste läsåret fick stöd i särskild undervisningsgrupp.

– Danmark bestämde 2012 att fyra procent av alla elever får beredas undervisning utanför reguljära klasser, vilket är en ganska så stor skillnad mot Sverige, säger Mona Holmqvist.

– En av tankarna bakom inkluderingen är att den är socialt bra för eleverna, skapar en större förståelse mellan olika grupper och gör det lättare för eleverna att utvecklas. Det är en god tanke. Men när man ser att resultaten inte blir de förväntade tycker jag att det är dags att tänka om. Variationen mellan eleverna har ökat väldigt mycket under de senaste åren. Samtidigt har klasserna blivit allt större precis som antalet elever per lärare. För att inkluderingen ska fungera behöver lärare ha betydligt färre antal elever i sina klasser.

Krävs mer flexibiltet

Mona Holmqvist betonar vikten av att utgå ifrån elevernas perspektiv och behov. En del elever behöver vara – enskilt eller i mindre grupper, i alla eller några ämnen, hela eller delar av skoldagen eller kanske bara någon gång då och då – tillsammans med specialutbildade lärare.

Andra elever fungerar bra i sin ”ordinarie” klass, framför allt om de får visst extra stöd.

– Behoven varierar. Det behövs ett mycket mer flexibelt tänkande kring hur undervisningen organiseras och planeras än vad som är fallet i dag. Det krävs både flexibla undervisningsgrupper, ordinarie klasser och specialklasser.

Är det inte risk för att specialklasser blir en variant på ”obs-klasser"?

– Nej. Obs-klasserna var något helt annat och gick ut på att omplacera elever på grund av deras beteende. Det jag pratar om är innehållsinkludering, det vill säga att ge eleverna bästa möjligheter att lära sig och där den ordinarie klassrumskontexten på olika sätt utgör ett hinder för lärande och utveckling.

– Lärare är i allmänhet kompetenta och gör allt vad de kan för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för sina elever. Men lärarna behöver få större frihet och ökade möjligheter att påverka och styra hur klassrumsarbetet organiseras och hur de fördelar och grupperar elever mellan sig.

Besparingar dyra i längden

Mer hänsyn behöver även tas till vad som kan anses vara en rimlig arbetsbörda.

– I dag kan en ensam lärare behöva hantera stora klasser där många av eleverna har specialbehov, och det ska göras på en väldigt begränsad tid. En del elevers behov stämmer dessutom inte riktigt överens med den policy och den ideologi som är rådande.

Hur viktigt är det att insatser sätts in tidigt?

– Ju tidigare man identifierar en elevs behov av exempelvis extra stöd i en mindre grupp, och så klart ger hen det, desto bättre förutsättningar har eleven att klara skolan och på sikt helt och fullt ingå i den ordinarie klassen.

Forskning visar att elever med extra behov eller socioekonomiskt svag bakgrund lyckas bättre i skolan om de under de tidiga skolåren undervisas i mindre grupper. Det gäller både högpresterande och lågpresterande elever.

Hur mycket handlar om ekonomi?

– Mycket. Inkluderingsprocessen har gått hand i hand med besparingar och skolans försämrade ekonomiska förutsättningar. Det är ju till synes billigare om alla elever i en klass sitter i samma klassrum och undervisas av en ensam lärare, än om de undervisas i mindre grupper och av flera olika lärare.

– Men det är besparingar som blir väldigt dyra i långa loppet.

LÄS MER:

Hälften av Annas elever är i behov av anpassningar

”Det finns en gräns för hur mycket stöd en lärare kan ge”

Elever som får stöd – stor skillnad mellan kommuner

Finska modellen: Här får var fjärde elev särskilt stöd

Skolministern om granskningen: ”Vi har ett inkluderingshaveri”