Yrkesduon – Linda och Therese får hjulen att snurra på särskolan

Arbetsveckan har just börjat och Linda Westin och Therese Angerstig är i färd med att planera dagen. Det är förmiddag och deras elever har teoretiska ämnen. Efter lunchen tar den mer praktiskt inriktade delen av skoldagen vid.

– I dag ska vi ut och köra lite grus och röja sly. I morgon ska vi klyva ved, säger Linda Westin.

– Och vi ska ut och sätta upp ett vindskydd, säger Therese Angerstig.

Duon är yrkeslärare på gymnasiesärskolan i Örnsköldsvik och där finns det inte så många vanliga dagar, för även om planen är att köra ut grus eller bygga vindskydd kan det sluta med något helt annat.

– Man vet aldrig vart det tar vägen. Ibland blir det sekundärt att jobba praktiskt och fokus blir mer på att få eleverna att växa som personer. Ibland kan det innebära att vi bryter en lektion bara för att diskutera hur vi är mot varandra, säger Therese Angerstig.

Hon och Linda Westin gick gymnasiet tillsammans och tog studenten som målare 2008. Några år senare fick Therese Angerstig ett samtal från en tidigare lärare som undrade om hon kunde ta en grupp vuxenstudenter. Inhoppet gav mersmak, Therese bestämde sig för att läsa pedagogik och bli behörig yrkeslärare.

När hon började pendla till universitetet i Umeå behövdes en vikarie, och vips hade den tidigare klasskamraten Linda Westin inlett sin lärarbana. Även hon tyckte att jobbet som lärare var stimulerande och intressant. Dessutom kändes det tryggare än målarjobbet.

– Att jobba som målare var ganska osäkert ibland. Man fick vara hemma vissa perioder, som på vintrarna. Därför kändes det intressant att prova något nytt. Sedan fick jag barn i den vevan och då blev det ännu mer attraktivt, säger Linda Westin.

Även hon valde att studera vidare för att bli lärare inom sitt yrke. Både Linda Westin och Therese Angerstig läste i tre år på halvfart. Arbetsgivaren lät dem gå ner i tid under studietiden så att livet skulle gå ihop.

– Vi hamnade aldrig i sitsen att det kändes som att man körde 150 procent. Det var förmånligt och på det stora hela var utbildningen bra och relevant. Studierna var aldrig någon börda, säger Therese Angerstig.

Efter några år som lärare på målarprogrammet följdes de åt, först Therese, sedan Linda, till sin nuvarande arbetsplats på gymnasiesärskolan. Inriktningen är fastig-het, anläggning och byggnation. Just nu är det 22 elever i klassen, som delats in i fyra grupper med lite olika inriktning.

Linda Westins grupp fokuserar på verksamhet utomhus.

– De får lära sig att, beroende på vilken nivå de är, prova att köra olika maskiner. Är de lite duktigare brukar vi ta på oss lite jobb, som att skotta snö eller köra ut grus, berättar hon.

Eleverna som finns i Therese Angerstigs grupp jobbar mer med byggnation och då främst i trä.

– Vi bygger allt från fågelholkar till bastu och vindskydd. Det finns också en meksida, där vår kollega Torbjörn är, där de arbetar mer i metall. Det handlar exempelvis om fordonsvård och svetsning, säger hon.

Skillnaden jämfört med ett nationellt gymnasieprogram är stor. Den största är kanske tempot. I gymnasieskolan är målen tydliga och kurs efter kurs betas av. På särskolan är det annorlunda. Utbildningen är på fyra år och innehållet är inte lika styrt.

Att vänja sig vid ett lugnare tempo är en omställning.

– Ibland känner man bara för att köra på, för man har ju produktionen i sig, säger Linda Westin.

På gymnasiesärskolan har lärarna stor frihet att lägga upp utbildningen. Framför allt får saker ta tid. Det är något som Linda Westin och Therese Angerstig uppskattar.

– Vi får en bättre kontakt med eleverna och får tid till den kontakten. Det är prioriterat. Det saknade jag på ett nationellt program. Där var det mer att de ska ut i verksamhet och uppnå ett visst antal mål, säger Linda Westin.

– Här får vi verkligen möjlighet att lära känna eleverna på djupet, tillägger Therese Angerstig.

”Det går inte att ställa samma krav på alla elever”

Eftersom elevernas förutsättningar varierar kraftigt är det helt nödvändigt att individanpassa undervisningen.

– Det går inte att ställa samma krav på alla elever. Det är därför vi håller på med allt från fågelholkar till vindskydd. Grupperna är indelade lite med utgångspunkt i kunskaper, men också hur de funkar med varandra, säger Therese Angerstig.

Under läsåret driver hela klassen, där alla fyra årskurserna ingår, ett UF-företag tillsammans. Fokus ligger på naturlivet och gruppen säljer ved och gör egentillverkade tändkottar och små eldstäder. När årstiderna är på väg att växla arrangerar UF-företaget däckbytardagar.

– Det är fantastiskt för gruppdynamiken. Det är roliga och hektiska dagar och där är det bara att hugga i, säger Linda Westin.

Till skillnad från en vanlig yrkesutbildning på gymnasiet har eleverna ingen specifik inriktning. Under de fyra åren blir deras egna intressen och förmåga vägledande för vilken bana de tar. Huvudsaken är att de hamnar i jobb när de är klara.

För även om ungdomarna har andra förutsättningar än andra elever kommer många ut i arbetslivet efter gymnasiet. De hamnar i verkstäder, serviceföretag eller hänger på en vaktmästare i dennes jobb.

Den utvecklingen är den stora kicken i jobbet. Det är lärarkollegorna eniga om.

– Eleverna är här från att de är 16 år till de är 20 år. Det hinner hända mycket. I början kan det handla om att lära sig åka buss eller knyta skorna till att faktiskt stå på egna ben och förhoppningsvis kliva ut arbetslivet. Vissa elever kan ta körkort och växer enormt, säger Therese Angerstig och Linda Westin fyller i:

– En del flyttar hemifrån. De växer många år på de där fyra åren.