Unik roman om en lärare – kan man bli ”Elizabeth Finch” i verkligheten?

Nyligen kom en bok som säger mycket om läraryrket. Romanen heter ”Elizabeth Finch” och är skriven av den mångfaldigt prisbelönte brittiske författaren Julian Barnes. Titeln bär också namn på läraren kring vilken handlingen vävs. Ingen roman i närtid har så starkt och så suggestivt gestaltat vad en lärare kan betyda för sina elever.

Romanen tar sin början i klassrummet, i mötet med studenterna, i självaste kärnan av en lärares gärning: ”She stood before us, without notes, books or nerves. The lectern was occupied by her handbag. She looked around, smiled, was still, and began.”

Vad gjorde Elizabeth Finch så speciell?

Berättaren är Neil, en man som tillsammans med många andra en gång befann sig i detta klassrum. Hans liv har varit brokigt. Relationer har avlöst varandra, olika yrkesinriktningar har påbörjats och avslutas. Nu står Neil inför en uppgift som han till varje pris måste avsluta: att berätta historien om den lärare som betytt så mycket för honom och för andra.

Men vem var Elizabeth Finch? Vad gjorde henne så speciell? Svaret gäckar Neil. Visst kan han erinra sig hur hon en gång agerade i klassrummet – hennes blickar, rörelser och fraser finns kvar i hans minne. Allt det där som bygger ett gott lärarskap, dag efter dag, timme efter timme, minut för minut. Händelserna som vi först långt senare känner den fulla vikten av. För summan är aldrig densamma som delarna. Inte när det gäller någon så djupt mänskligt och mångdimensionellt som läraryrket. Att vara en bra och betydelsefull lärare är ingen enkel matematisk formel, ingen legosats eller sockerkaksrecept. I så fall hade vi alla skaffat oss ett sådant och besparat oss många tvivel och mödor.

Att vara en god lärare är ett hantverk som skapas i det unika samspelet mellan människor, i skärningspunkten mellan det professionella och det personliga. Hantverket är delvis synligt, delvis frambringat i en unik tajming och gestaltad kompetens. Något som sker i stunden, där och då. Något vi aldrig fullt ut kan återskapa efteråt eller omfatta medan det pågår.

Mötet förbryllade och förklarade

Ändå försöker Neil greppa efter den där skuggan på väggen. Två försvårande faktorer är att Elizabeth Finch inte längre finns kvar i livet, men kanske ännu värre: Neil vill inte bara finna sanningen om läraren, utan också om personen Elizabeth Finch. Till sin hjälp får han hennes kvarlåtenskap, en samling anteckningsböcker. Neil får också kontakt med Elizabeth Finch bror, ett möte som både förklarar och förbryllar.

Resten av romanen avslöjas inte här. Det vore nästintill hädiskt att som gammal svensklärare försitta tillfället att uppmuntra till läsning. Varje frivillig och lustfylld läsning är en bra läsning, ett tillfälle uppleva livet djupare och rikare.

En kärleksförklaring till läraren

Själv framträdde Julian Barnes i SVT-programmet ”Babel” nyligen. Även han tycktes besjälad av berättelsen om Elizabeth Finch. Han beskriver det som att Elizabeth Finch i sin undervisning ”orsakar små explosioner i huvudet som för evigt förändrar studenternas sätt att se på världen.” Det är alltså en kärleksförklaring till lärandet, men framförallt till läraren. Föga förvånande kommer Julian Barnes från en lärarfamilj.

Vem är då verklighetens Elizabeth Finch? I mitt eget liv står tre saker klara. För det första är det förödande att tro sig vara en Elizabeth Finch, en perfekt lärare för alla och envar. En speciellt betydelsefull lärare skapar sig turen att passa en eller flera elever vid ett speciellt undervisningstillfälle. Framgången har dock inga garantier. Det är en nåd, snarare än en norm. Det händer när det händer, om man skickligt bäddar för det.

För det andra är det minst lika förödande att tro sig sakna möjligheten att kunna vara en Elizabeth Finch, kortvarigt eller långvarigt. Varje lektion, grupp och elevkontakt är unik och bär på sina speciella möjligheter och utmaningar. Slutligen, att ständigt gå runt och se sig som en potentiell Elizabeth Finch begränsar och blockerar möjligheten att bli en. Lärare som är narcissister eller fastlåsta i en idealisk modell blir ganska snabbt outhärdliga.

Meddelandet var omtumlande

Ändå behöver man inte gå via Julian Barnes för att inse att vårt yrke är ytterst viktigt. Tidigt under denna förfärliga och förunderliga vår, långt innan jag fick boken Elizabeth Finch i min hand, kom jag att uppleva några händelser som fick mitt lärarliv att lyfta till en högre nivå.

Inför en föreläsning i en lärarförening tog jag mig möjligheten att intervjua tre tidigare kollegor som fungerat som mina betydelsefulla mentorer. Två av dem hade varit mina egna lärare, sedan kollegor. Av dem hade jag fått så mycket. Så det var stort och stärkande att samtala med dem. Här fanns mycket värme och tacksamhet.

Mest omtumlande var ändå ett meddelande som en vårvinterdag ramlade in på mitt Instagramkonto. Avsändaren var okänd, så det var med viss tvekan och tidsfördröjning jag läste den korta texten.

Meddelandet var kärnfullt. En hälsningsfras följdes av frågan om jag hade arbetat som svensklärare på ett gymnasium i södra Stockholm under mitten av 1990-talet. Hade jag det? Det tog någon sekund innan jag rattat in rätt minnesfrekvens.

Jag läste det flera gånger

Avsändaren, som jag snart mindes, hade nyligen läst igenom sina dagböcker från gymnasietiden och blivit påmind om hur stöttande jag varit i hens skrivande. Numera arbetade hen som författare på heltid och hade publicerat ett tjugotal böcker. Detta utmynnade i den kortfattade, men ändå så omtumlande frasen: ”Tänkte att det kanske var kul att veta.”

Jag läste meddelandet flera gånger. Hade jag varit medveten om att jag gjorde skillnad för denna elev, där och då? Det enkla svaret är nej. Då hade jag varit upptagen med att göra mitt bästa, för flera många olika grupper och elever samtidigt. Livet hade pågått så intensivt och uppslukande, i och utanför klassrummet. Detsamma gällde de tre lärarmentorerna jag hade samtalat med och riktat min tacksamhet. Även de blev glada, men omtumlade. De hade ju ”Tänkte att det kanske var kul att veta.” bara gjort sitt bästa.

Vi märker sällan när den pågår

Så ibland bjuder livet på sällsamma sammanträffanden, pärlband av händelser som belyser det som är viktigt för oss, nu och alltid. Under denna på många sätt så grymma krigspräglade vår har insikten förstärkts om att vi alla kan göra en skillnad för varandra. Och som lärare har vi extra stor möjlighet till det. En möjlighet som vi sällan märker när den pågår, men som ändå finns där. En möjlighet vars existens och tillvaratagande kan komma tillbaka till oss, tjugo år senare, formulerat i en enkel fras:

”Tänkte att det kanske var kul att veta.”