Skolan har sju mentorer på heltid: ”Stor skillnad”

När ledningen på kort tid förnyades på Gymnasieskolan Knut Hahn gavs möjligheten till en nystart.

De fyra relativt nyanställda rektorerna inledde ett ganska omfattande förändringsarbete kring elevstödet på skolan. En viktig del var det tajta samarbete med både elevhälsan, speciallärare och specialpedagoger som drogs i gång.

Men mest betydande har kanske ändå tillsättningen av heltidsmentorer under läsåret 2017/18 varit. Samma år anställdes även specialpedagogen Helen Lindqvist, som sedan dess varit en del i navet kring mentorerna.

– När jag kom in i bilden var det många på skolan som gick ut utan examen och det fanns dessutom ingen plan för dem, säger hon.

Helen Lindqvist berättar att resultaten blivit mycket bättre eftersom de flesta problem nu kan fångas upp och hejdas i tid, i stället för att bli stora och jobbiga.

– Vår skola är verkligen inte utan problem och vi kan inte alltid lösa dem, men det finns inga elever som har frånvaro eller inte når målen utan att vi vet varför, säger hon.

När Skolinspektionen i höstas gjorde en tematisk kvalitetsgranskning om stödinsatser och mentorns roll på skolan fick den högsta betyg på samtliga punkter. Anledningen har enligt Helen Lindqvist med tid och relationer att göra. Mentorns roll är att följa elevens kunskapsutveckling och studiesituation, men också att stödja utvecklingen mot vuxenlivet och det anser hon att den undervisande mentorsläraren helt enkelt inte hinner med.

– Även om man tycker att 18-åringar borde klara sig själva så gör de inte det, och det är svårt att göra ett fullständigt mentorsjobb när man har allt det andra. De som är heltidsmentorer är också där för att det är vad de vill arbeta med. De är bra på att hantera ledsna och arga föräldrar, medan en mattelärare kanske inte är det, säger Helen Lindqvist.

På Gymnasieskolan Knut Hahn är ingen av de sju heltidsmentorerna lärare i botten. De har i stället bakgrund från andra pedagogiska eller människonära yrken, som socionom och fritidsledare.

Baksidan med satsningen är att den bekostas av att de lärare som undantagits mentorskap fått gå upp i undervisningstid. Enligt Per Linde, Lärarnas Riksförbunds lokalombud på skolan, har det inte landat så väl alla gånger.

– Från början var heltidsmentorer inte efterfrågat av lärarna. Det vi däremot ville ha var avlastning från olika saker, men inte att vi skulle undervisa mer. Vi hade en lång diskussion med ledningen, för det ville vi som fack inte gå med på, säger han.

Per Linde berättar att någon lärare fått en hel kurs till och att den avsedda avlastningen då uteblivit, men att behovet också kan skifta beroende på det arbetslag man ingår i och på vilka program man undervisar.

– Det kan vara jättebra och avlastande för lärarna, många tycker också det. På Individuella programmet är det till exempel nästan en förutsättning för att lärarna ska orka, säger han.

Alla program har inte heltidsmentorer på skolan, men som Helen Lindqvist ser det borde alla elever få den chansen. Hon berättar att eleverna också ofta själva väljer att komma till heltidsmentorerna för att få stöd, medan föräldrar i sin tur kan ringa och få svar på direkten, samtidigt som de vet att de inte stör.

– Det blir en stor skillnad för eleverna, men även för lärarna. En del kanske inte vill förlora mentorskapet för att de tror att de tappar relationen till eleven, men det gör de inte. Den relationen finns kvar i klassrummet; lärarna är fortfarande nära eleverna och kan fokusera på det de är bra på, säger Helen Lindqvist.

En nyckel till Gymnasieskolan Knut Hahns resultat tror Helen Lindqvist är de många och regelbundna mötena mellan arbetslagen och elevhälsan.

– En skolsköterska, kurator, studie- och yrkesvägledare och jag plus en rektor sitter med varje arbetslag och diskuterar de elevärenden som är aktuella. Det kan vara någon som ligger efter eller på annat sätt behöver stöd.

Helen Lindqvists egen roll är att vara som spindeln i nätet. Genom att ansvara för alla elever med särskilda behov och utforma åtgärdsprogram, samtidigt som hon också har mycket uppsökande verksamhet i arbetslagen får hon en bra överblick på hela verksamheten.

– Jag sitter nästan aldrig på mitt rum, utan är ute hos eleverna och lärarna, säger hon.

Det gör inte heller hennes kollegor i elevhälsan och det är en annan viktig del i konceptet.

– Alla lärare känner alla i elevhälsan och vi känner till allt eftersom vi ses hela tiden och är runt omkring, vilket också leder till ett väldigt bra förebyggande arbete, säger hon.

Uppbackning från skolledningen lyfts också som en viktig del genom hela förändringsarbetet.

– Ledningen känner till vår profession och de vill att vi gör det vi kan. Därför har det varit viktigt för dem att vi har rena uppdrag och att vi inte ska behöva hoppa in och täcka upp som vikarie när det behövs. Trots att jag som specialpedagog har ansvar för 700 elever känns det inte betungande eller alltför stressigt, säger hon.

Gällande heltidsmentorernas roll och hur den beskrivs tycker dock Per Linde, i egenskap av fackligt ombud, att det finns arbete kvar att göra.

– Ska jag tala för LR:s medlemmar är det både plus och minus, säger han.

På minussidan finns det till exempel en känsla av att heltidsmentorerna verkar lite vid sidan av.

– Flera lärare tycker att de heltidsmentorer vi har borde ha bättre kontakt med undervisande lärare och det arbetslag de tillhör. De borde också göra klassrumsbesök och se eleverna i undervisningssituationer, säger han.

Dessutom tycker han att den lite otydliga arbets-beskrivningen gör jobbet för personberoende, vilket medför att vissa heltidsmentorer är aktiva och uppsökande, medan andra väntar på att eleverna ska komma till dem.

Men där håller inte Helen Lindqvist med.

– Trots att de har så olika bakgrund upplever jag inte att jobbet jag gör med dem är annorlunda, säger hon.

Hon framhåller heltidsmentorerna som en framtidsmodell.

– Jag anser att man kan införa heltidsmentorer även på låg-, mellan- och högstadiet så att lärarna inte bränner ut sig. Det behöver inte heller kosta mer, men man måste tänka lite annorlunda, säger hon.

Även Per Linde anser att förändringsarbetet som görs på skolan är värdefullt, men är ändå inte riktigt lika övertygad om heltidsmentorns nytta.

– Jag jobbar på ett program som inte har heltidsmentorer, men i stället har vi duktiga specialpedagoger och kuratorer som stöttar oss i vårt elevarbete. Då kan man fundera på om det är heltidsmentorer vi behöver eller är det annan stödpersonal runtomkring, för det är ändå en stor kostnad, säger han.