Därför är kollegialt lärande viktigt – så funkar det

Per Fagerström började som högstadielärare innan han gick vidare till skolutveckling och är sedan många år utvecklingsledare i kollegialt lärande för Göteborgs stad och Karlstads universitet. I dagarna ger han ut ”Kollegialt lärande i skolan” där han ger goda exempel och metoder på givande upplägg.

Att definiera kollegialt lärande ser han som angeläget.

– Vi har ju två relativt komplexa begrepp, kollegialt och lärande som vi dessutom har satt ihop. Det vill säga att det således ska vara både kollegialt – ett kollektiv, team, och ett lärande för detta kollektiv.

Modeord

När nya begrepp tar sig in i skolans värld finns risken att de används brett och inte alltid blir tydligt definierade. Per Fagerström säger att det kan gå inflation i begrepp som då tas för modeord och därför inte alltid uppfattas som stöd i skolutvecklingsarbetet.

– Kollegialt lärande kan betyda allt från att kollegor utbyter erfarenheter, planerar eller allmänt samtalar med varandra till en mer strikt definition som inbegriper ett gemensamt lärande.

Han noterar att numera används begreppet kollektivt lärande för att betona att det handlar om lärande i ett kollegialt/kollektivt sammanhang, vilket innefattar ett handlande utifrån det lärande man gjort tillsammans.

– Målet är att ta till vara varandras erfarenheter och klokskap för att tillsammans utveckla undervisningen och elevernas lärande utifrån de förutsättningar och elever man har.

Tydlig struktur

Kan man lösa allt med kollegialt lärande?

– Det kan man, men allt behöver inte lösas genom gemensamma lärprocesser, exempelvis var kontoret ligger. Sen är det en annan sak att i vissa av dessa situationer behöver man gå in i ett långsiktigare kollegialt lärande för att förstå varför de uppstår och hur man skall kunna göra för att undvika att de återkommer.

För ett framgångsrikt kollegialt lärande krävs en tydlig struktur; att alla medverkande är införstådda med att mötet är lärande. Han understryker vikten av att det finns en person i kollegiet som har ansvaret och som dessutom fått utbildning och mandat från skolledning och kolleger att leda det gemensamma lärandet.

– Vi säger ofta lärledare till skillnad från handledare som mer leder vid handen för ett direkt görande. Frågan det skall läras om behöver vara starkt kopplad till deltagarnas (kollegornas) yrkesvardag. De utmaningar och eventuella svårigheter de möter i klassrummet och med elevernas lärande. Det behöver vara en energirik fråga som ligger inom gruppens påverkansfär och som de kan göra något åt och över tid utveckla i en aktionslärande process.

Pedagogaktioner

Vilka frågor lämpar sig att ta upp?

– Frågor som är tydligt kopplade till lärarnas och kollegiets yrkesvardag och som är inom deras påverkanssfär. Att frågan är så att säga beforskningsbar, att gruppen utifrån samtal och slutsatser kan pröva och göra vissa pedagogaktioner i sin klass/undervisning för att ha som underlag till det fortsatta kollegiala lärandet.

Frågorna behöver vara undersökande och kan börja med ”hur kan vi...” eller ”vad är viktigt för oss för att…”, exemplifierar han.

Hur har det kollegiala lärandet vuxit fram?

– För mig någonstans utifrån lärandeorganisation och Peter Senges ”Den femte disciplinen” (1990) då det blev aktuellt. Sedan kom en form av motkraft när vi fick en tydligare new public management-styrning som jag upplever mer ovanifrån, ett mätande och görandeperspektiv. Motkraften till det blev att öka det kollegiala lärandet. Sedan vill jag tro att läraryrket generellt blivit mer komplext, vi är duktiga kollegor och det vore ett slöseri om vi inte tog hjälp av varandra.

Ser en tendens

Är alla odelat positiva till kollegialt lärande?

– För 15 år sedan tyckte kanske Skolverket att det inte var så mycket att ha. Men när jag kom ut till skolor och pratade med lärare upplevde jag bra bekräftelse. ”Vad skönt nu är det våra frågor”. I dag kan jag se en liten tendens att avprofessionaliseringen har blivit sådan att man i vissa fall kan ifrågasätta detta. ”Ska vi ta reda på vad vi själva behöver?”. Det här gör mig orolig för då har vi varit inne i en tid av mycket mätande och kontrollerande. Du kan vara utbytbar mot vem som helst bara manualen följs.

Samtidigt konstaterar Per Fagerström att kollegialt lärande tagit allt större plats i litteraturen och inte minst på Skolverkets hemsida.

– Du ser kollegialt lärande på var och varannan rad och kollegialt lärande stöds i både nationell och internationell forskning.

Föreställningskarta

I sin bok presenterar han olika verktyg och modeller, som ofta hänger ihop, för givande samtal med lärarkollegorna.

– Ett är det vi kallar föreställningskarta. Det är en parintervju som går ut på att du själv får förankra dig med hjälp av en kollega som ställer utmanande frågor. Det blir dina föreställningar som tar gestalt i en grafisk tankekarta. I kollegialt lärande är den individuella delen central.

– Vi växlar därefter upp till en kollektiv föreställningskarta då vi sitter i grupp och har en frågeställning vi landar i. ”Vad är viktigt för att få våra elever att läsa mer skönlitteratur?” eller ”hur ska vi hantera de heterogena grupperna vi har i våra klasser?”.

Vad anser lärarna om dessa möten?

– Ibland kan det initialt verka lite svårt. Men när vi kommer en bit och man ser hela bilden upplevs det positivt. Lärarna säger, återigen, ”äntligen pratar vi om rätt saker och en sak i taget”.

”Har varken tid eller råd”

Hur ser rektorer på kollegialt lärande?

– Generellt positivt. Får man den inre förståelsen jobbar man utifrån det, annars får rektorer ligga ute och inspektera och det har de varken tid eller råd med. Arbetsorganisationen ger oss förutsättningar för att kunna skapa kollegiala möten på arbetstid. Det är viktigt att någon håller i mötena, summerar ihop slutsatser och drar lärdomar som sedan levereras tillbaka till arbetsorganisation och rektor vilket ligger till grund för klokare beslut.