Att hantera elever med NPF och särskild begåvning

Pia Rehn är magister i pedagogik och utbildad handledare med specialisering i specialpedagogik. Tidigare var hon verksam vid Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och i dag är hon rådgivare på utbildningsförvaltningen i Botkyrka kommun.

Hennes bok ”När det enkla ändå blir svårt - Särskilt begåvade elever med adhd och autism” handlar om dessa, relativt få, elever som inte alltid har tillgång till sina resurser.

Adhd och autism tillhör de vanligare neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna (NPF). Elever med NPF bearbetar information på ett annorlunda sätt, vilket kan påverka dem i en sådan utsträckning att det blir en funktionsnedsättning.

Är eleven samtidigt särskilt begåvad kan hen i kraft av det ibland dölja sin funktionsnedsättning, men det kan också kräva så mycket av eleven att den intellektuella kapaciteten inte framträder. Kombinationen kallas 2E och står för två exceptionaliteter.

– När jag skrev boken var det svårt att hitta forskningsbaserade källor, det är inte många som har studerat ämnet närmare – alltså kombinationen. I USA har man ändå kommit mycket längre än vad vi har gjort här. Där finns redan nu skolor för elever med 2E.

– Många med ”bara” hög IQ kan reglera sitt handlande och sin affekt väl. De blir inte utåtagerande av hög begåvning i sig, utan tar sig i stället ofta igenom skolan utan ansträngning. Även om de till stor del betar av tiden mer än de utmanas i sitt lärande gör de ofta det utan att störa andra. Min tes är att det ofta finns en annan anledning till att vi lägger märke till de ”särbegåvade” än att de har hög IQ.

Det är okänt hur många elever som kan sorteras in under 2E men ungefär fem procent av alla barn beräknas vara särskilt begåvade. Forskningen är ännu i sin linda men Pia Rehn föreställer sig att vi i framtiden, när vi vet mer, kommer att se ett stort mörkertal av NPF bland den högt begåvade befolkningen.

Pia Rehn berättar att hon skrev boken utifrån sina egna erfarenheter. Hon har varit aktiv specialpedagog länge och även arbetat ideellt med särskilt begåvade barn. Efterhand kände hon att det fanns en ganska stor grupp bland dessa som led av enorma svårigheter, hade svårt att hitta kompisar och led av psykisk ohälsa.

– Jag började fundera över vad som så tydligt skiljde de särbegåvade barnen åt. I min profession har jag också arbetat med NPF och någonstans längs vägen kände jag igen det i den här gruppen, och hur det kan sammanfalla blev tydligt när jag satte på mig bägge glasögonen samtidigt.

Hon beskriver hur en 2E-elev ena stunden har grym koll och en fantastisk förmåga att bidra och delta aktivt. Under lektioner där klassen resonerar kommer eleven med avancerade tankar och inlägg som ligger på en helt annan nivå än den för åldern förväntade.

– Men när det händer någonting, exempelvis i sociala sammanhang, eller att eleven blir missnöjd när något blir som den inte tänkt sig i det egna arbetet, eller att eleven inte förstår en instruktion, eller inte kommer i gång och aldrig blir klar märks den otroliga ojämnheten. När den är påtaglig och hyfsat konsekvent brukar det kunna vara ett tecken på 2E.

Hur kompenserar eleven för det?

– Beroende på vem de är bortom sin begåvning, vi har alla olika personligheter, försöker de lyckas, det vill alla elever, och så långt det är möjligt gör de det via sitt intellekt. Men när begränsningen möter dem som en vägg kommer misslyckandet. På sikt leder det till att många 2E-elever börjar må allt sämre. De känner själva att ”det är något fel på mig, jag vet precis vad jag ska göra, jag har ju koll och jag fattar vad de säger men ändå så blir det fel”.

”Jag hoppas att många förstår att dessa elever överhuvudtaget finns”

Ovissheten, framför allt innan eleven själv får insikt om sin funktionsnedsättning, får dem att må som allra sämst, säger Pia Rehn.

– Inför skrivandet intervjuade jag många ungdomar och frågade ”hur kändes det för dig när du fick din diagnos”? Ungefär hälften hade vetskap om sin höga begåvning innan de blev utredda för NPF men hade ändå känt att något inte stämde. När de fick sin NPF-diagnos hade jag förväntat mig att några skulle tycka det var jobbigt, men samtliga förklarade att det var livsförändrande och enbart positivt.

Hon förklarar att till den dag som 2E-elever får insikt om varför de fungerar annorlunda mår de generellt ganska dåligt. Därefter får eleverna redskap som hjälper dem att få tillgång till sina resurser. Dessförinnan har de fullt upp med att fundera över vad som är fel på dem och de har inte heller hittat strategier och vägar för att komma åt begåvningen, utan använder den till att kompensera för svårigheterna vilket tar kraft och energi.

Hur kan man hjälpa eleverna?

– Det är väldigt svårt innan man identifierat vad det handlar om. Eleverna kan verka vara genomsnittliga, eller glimrar bara till någon gång. Ibland kan det handla om en utåtriktad elev som visar sin frustration tydligt och då döljs begåvningen ofta extra mycket. Det kan också vara en ”duktig” elev, den för läraren tacksamma som gör vad man säger och vill. Men sedan kommer eleven hem och mår hur dåligt som helst efter att ha hållit ihop under hela dagen.

Enligt Pia Rehn når dialogen en helt ny nivå när eleven fått en 2E-diagnos. ”Aha då är det de här grejerna som gör det svårt för dig i svenskan”. ”Vad säger du om att prova det här?”.

– Dialogen kommer ge många nycklar till hur samarbetet med eleven behöver se ut. Det är viktigt att eleven får vara delaktig i de anpassningar man tänker sig. De har mycket bra koll, det är bara det att de inte har kunnat öppna sin verktygslåda.

Vad är huvudsyftet med din bok?

– Att de här eleverna behöver få komma till tals. Jag hoppas att många förstår att dessa elever över huvud taget finns. Min grundläggande förhoppning är att väcka tanken ”jaha man kan vara jättebegåvad – och ha enorma svårigheter på samma gång”. Kan jag bara åstadkomma det blir jag glad. Människor kategoriserar varandra hela tiden på olika sätt och dessa elever är svårkategoriserade.

Vilken respons har du fått?

– Många har uttryckt ”äntligen förstår jag även NPF”. Jag har fått höra att elevernas röster är värdefulla, och att läsarens elever eller barn kan relatera till berättelserna. Jag vet att de ska användas som case både i utbildningar och i kommuner och diskuteras, vilket är väldigt roligt.