”Ta ungas oro på allvar, detta är deras verklighet”

Boken, med titeln ”Tänk om – En studie i oro” ger inga enkla svar på varför oron i västvärlden ökar men den är full av forskningsresultat och ger utrymme för reflektion med många personliga berättelser. I ett samtal med Roland Paulsen finns perspektiv att ta med till klassrummet när du möter oroliga barn. Hans resonemang bekräftar att samtal och diskussioner kan bryta ensamhetskänslan. Just här finns en av hans ambitioner med boken, den kan ge distans till den mest skruvade oron:

– Kanske kan den ta bort ensamhetskänslan som många känner när de sjunker ner i sin mest privata oro, att förstå att det jag upplevt som ytterst privat och pinsamt kanske jag inte är ensam i, säger Roland Paulsen, docent i sociologi och universitetslektor vid Lunds universitet.

– Jag upplever att det kulturellt finns en hel del missförstånd och föreställningar som man skulle kunna bemöta i ett klassrum.

Han skriver i boken till exempel om de kulturella krafterna kring psykoanalys som misstänkliggör jaget. I dag används inte psykoanalys som metod kliniskt i någon större utsträckning men den lever kvar kulturellt, menar Paulsen.

Utifrån detta tror han att det vore bra att i ett klassrum diskutera kring vad en känsla eller tanke betyder och vad jag är. Det kan vara en väg att bättre förstå sig själv:

– Om jag blir jättearg på någon i trafiken, betyder det att jag är våldsam? Eller om jag ser en skräckfilm och tänker något hemskt om en annan människa, betyder det att jag är aggressiv? Det här handlar om hur man tolkar sig själv, säger han.

I samtal kan unga inse hur de tolkar, eller ofta övertolkar, enligt Roland Paulsen, känslor och då kan en diskussion i klassrummet ge bra perspektiv.

Han refererar i boken bland annat till WHO:s World Mental Health Survey Initiative som bekräftar att många unga i dag lider av nervositet, stress och sömnsvårigheter. Folkhälsomyndigheten har i många år också följt svenska barn och ungdomar och det är tydligt att barn är mer oroliga i dag. Orsakerna är många men en är ökad skolstress.

– Då är det svårt att ta bort det i en diskussion. Ungdomar vet att det är svårare på arbetsmarknaden för dem än för deras föräldrar. Det är verkligheten. I en klass skulle man utifrån det kunna resonera kring om det alltid har varit så här, hur utvecklingen skulle kunna se ut framåt och hur mycket det handlar om den politik som förs.

Det kan hjälpa ungdomarna att förstå att det inte bara är en karaktärsbrist att stressa och tävla utan att det är en anpassning till en situation som är påfrestande.

Den här typen av resonemang kan ge eleverna en slags längre horisont och även hjälpa dem genom att de kan inse att de inte är ensamma i sina oros­känslor.

Han vänder sig i sammanhanget också mot dem som kritiserar dagens unga för att de ser sig som ett slags egotrippade entreprenörer, dessa kritiker ser inte samhällsutvecklingen, menar Roland Paulsen.

– Dagens unga utsätts för en hårdare konkurrens och en skarpare indelning på arbetsmarknaden. Det är skillnad att gå ut gymnasiet när arbetslösheten ligger på mellan en och tre procent, som den i flera decennier gjorde i Sverige, och att göra det när arbetslösheten ligger kring sju procent som den länge gjort nu. Vi kanske inte kan mildra oron på denna punkt men medvetandegöra frågorna på ett annat sätt och därmed mildra stressen i skolan genom att visa att den inte är individuell utan finns som en del i ett större ramverk, säger han och fortsätter:

– Det kan hjälpa ungdomarna att förstå att det inte bara är en karaktärsbrist att stressa och tävla utan att det är en anpassning till en situation som är påfrestande.

Trots 200 år av stark ekonomisk och social utveckling tror dagens generationer inte på att de kommer att få det bättre än sina föräldrar. Både i hög- och låginkomstländer svarar majoriteten av barn i dag i enkäter att de kommer att få det ekonomiskt svårare än sina föräldrar. I vissa länder, som Frankrike och Japan, tror bara 15 procent av barnen att de kommer att få det bättre. (”World happiness report 2019, Jeffrey D Sachs och Richard Layard med flera.)

Det tog Roland Paulsen i det närmaste fyra år att skriva den nya boken. Boken kom ut i somras och utgivningen blev tidigare än planerat, på grund av pandemin.

– Ingången till boken var den mer individuella oron, den privata, medan pandemin är en kollektiv oro, säger han.

Boken bygger dels på drygt 50 djupintervjuer, som varat flera timmar vid flera tillfällen, dels en metaempirisk kvantstudie där han sammanställt tillgänglig forskning beträffande historisk och geografisk variation i oro, mestadels utifrån psykiatriska diagnoser.

Han annonserade efter människor kunde tänka sig att i intervjuer berätta om sin oro.

– Min fråga var med flit ganska ­luddig, jag frågade efter de som oroar sig mycket. Det var medvetet eftersom oro har så olika betydelse för olika människor.

Han har alltid, i tidigare intervjustudier, spelat in intervjuerna men en bit in i den här studien började han i stället anteckna för att sedan direkt skriva ut sina noteringar.

– Jag märkte att den svåraste oron nästan alltid handlar om något skambetingat. Då blir det också svårare att i ett samtal få fram något konkret om vad oron egentligen handlar om och bandspelaren var i vägen.

Utskrifterna sände han sedan tillbaka till personen så att denne kunde avgöra om han uppfattat allt rätt. Det blev ett mycket omfattande arbete, 52 personer blev intervjuade och en del av dem upp till tre gånger, 1,5 timme per gång.

Oro kan vara både abstrakt och mer konkret.

– Det är lättast för de flesta att generalisera sin oro, uttrycka den abstrakt som att ”just nu har jag mycket ångest” utan att säga något om vilka tankar som far runt.

Han resonerar kring sömnsvårigheter på grund av ångest men att personer sedan inte kan förklara vad som skapar ångesten.

– Bara om jag lyckas bryta isen och det gör jag inte alltid.

Populärkultur i olika former behandlar många gånger oro. Roland Paulsen är övertygad om att vi behöver den här typen av kultur. I sin bok tar han som exempel upp författaren Karl Ove Knausgård som beskriver sin rädsla över att hans flickvän ska tro att han är bög. Det går så långt att Knausgård rodnar när de tillsammans ser en brittisk tv-serie där en av personerna är bög.

– Ändå ser jag att litteraturkritiker ser ner på denna så kallade jag-litteratur. Men det som Knausgård gör är en slags kollektiv uppgörelse med skammen. Det är hoppfullt att Knausgård kan berätta och utmana det cyniska förnuftet som kommer fram när man visar sig sårbar. De flesta har en cynisk bild av sig själva och vågar därför inte tala om sin oro.

– Det har ett starkt värde att konkretisera självtvivlet, självmisstankarna, på det här sättet. För så fort du blir medveten om att du inte är ensam, att många delar samma tvivel, lättar det, säger Roland Paulsen.