Språket är tankens redskap

Varje yrkesgrupp har behov av att utveckla verktyg för sitt yrkesutövande. Beroende på vilka arbetsmoment som ska utföras eller yrkesproblem som ska lösas använder man olika verktyg. En murare har inte enbart en enda slev, det behövs murslev, putsslev, skärslev, padda etcetera för olika moment i arbetet. Valet av slev är självklart för muraren. Han väljer inte en skärslev (den minsta av slevarna) när han ska mura betongsten, han tar till den större mursleven. Olika yrkesgrupper har olika verktyg: sotare, rörmokare, elektriker, bilmekaniker och så vidare. En skicklig yrkesutövare har tillgång till bra verktyg och vet också hur dessa ska användas.

Lärare behöver också ha bra verktyg för sitt yrkesutövande. Exempel på detta kan vara overhead, power point, kartor, läromedel etcetera. Detta räcker dock inte, lärare måste också, i likhet med andra yrkesgrupper, ha tillgång till ett yrkesspråk. Man brukar skilja på två typer av yrkesmässiga redskap: sådana som är fysiska och sådana som är språkliga. De fysiska verktygen har utvecklats i alla yrken. Byggnadssnickare arbetar sällan med hammare och handsmidda spikar, de använder numera spikpistol. Lärare använder sällan panoptikonapparat utan snarare power point.

Ju mer komplicerat och ju mer tankemöda ett yrke kräver, desto större blir behovet av ett språkligt verktyg. Språket är tankens verktyg. På samma sätt som de fysiska verktygen förfinas så behöver också den yrkesspråkliga kompetensen utvecklas. Men att ha tillgång till ett yrkesspråk är något mer än förtrogenhet med ett antal facktermer. I vissa fall kan till och med användandet av facktermer utgöra ett hinder för att utföra ett bra arbete. En lärare som i ett föräldramöte beskriver sin verksamhet med hjälp av interna skoltermer och förkortningar riskerar att skapa förvirring i stället för klarhet.

Yrkesspråk är något mer än att kunna benämna olika saker. Yrkesspråkets viktigaste funktion är att vara kunskapsinstrument som hjälper till att strukturera den samlade kunskap som finns om yrkesutövandet. En sådan samlad kunskap kan hjälpa de yrkesverksamma att se samband, orsaksrelationer och förklaringar till sådant som dyker upp i arbetet. Låt mig ge ett exempel. Om flera lärare upplever problem med arbetsdisciplin i en viss klass kan de tillsammans med hjälp av sin samlade kunskap om grupprocesser, arbetsledning och arbetsformer formulera tänkbara orsaker till varför just den här klassen inte fungerar. Med utgångspunkt från sin teoretiska kunskap om ledarskap i klassrummet kan de också i tanken pröva olika lösningar, för att sedan i praktiken också tillämpa ett nytt förhållningssätt.

Någon har sagt att vara professionell är att veta vad man gör. Ett yrkesspråk i form av tillgång till systematiserad kunskap om yrkets utmaningar hjälper de professionella att medvetet välja och pröva en viss strategi. Detta är något helt annat än att slumpmässigt pröva olika lösningar, eller att alltid återkomma till samma standardlösning. Det är som om en murare slumpmässigt bara skulle hugga en slev, eller enbart använda den lilla skärsleven till all murning.

Läraryrket är ett mycket komplicerat yrke och kräver således tillgång till många olika tankeredskap. Det är därför viktigt att vårda dessa redskap och ständigt förfina dem. Det är med hjälp av det gemensamma yrkesspråket som en grupp lärare kan beskriva förutsättningarna för arbetet. Det vill säga att på ett begripligt sätt språkliggöra de villkor som bör råda för att det ska vara möjligt att göra ett bra arbete. Det innebär att språket, alltså den gemensamma kunskapen, de delade teorierna och den vetenskapliga basen, gör det möjligt att nyanserat granska arbetets villkor. Detta är naturligtvis något helt annat än att ropa efter enkla och generella lösningar på skolans problem. Att enbart efterlysa mindre undervisningsgrupper är inte ett uttryck för ett utvecklat yrkesspråk. Att däremot kunna argumentera för vilken pedagogik man vill utöva och vilka förutsättningar som krävs för detta är något annat. Det senare kräver att man håller sig ajour med aktuell forskning och vetenskapliga rön. Men hallå, ropar kanske vän av ordning, hur ska lärare hinna med det? Det är knappt man hinner förbereda lektioner, för alla dessa möten och konferenser. Ska man dessutom ha tid till att sitta och läsa obegripliga forskningsrapporter?

Jag håller med vän av ordning. Om man framställer kraven på det sättet så verkar det inte särskilt vettigt. Men låt oss vända på resonemanget. Hur går naturlig språkutveckling till? Hur erövrar barn ett språk och hur förfinar de språket? Barn lär sig språket genom att tala och samtala med andra, främst sina föräldrar. Föräldrar ses som auktoriteter men det gör också kamrater och idoler. Ju mer språk barnet tillägnar sig, desto mer kan det ”förstå” världen. Det lär sig hur saker hänger ihop och sin egen roll i sammanhanget. Det lär sig att förstå olika fenomen. Språket utvecklas i samspel med andra. Så småningom utökas detta samspel till att också omfatta texter och bilder som andra producerat. Språket utvecklas i interaktion och gärna i konfrontation med andra människors tankar. Att förvärva och utveckla ett yrkesspråk går till på samma sätt. Genom interaktion med kolleger och auktoriteter, i samtal eller genom texter, utvecklas och förfinas yrkesspråket. Språket blir ett redskap användbart till att utreda problem, det blir ett verktyg med vilket man kan språkliggöra idéer, att föreslå lösningar och att granska rimlighet och realism i föreslagna idéer. Rätt använda kan möten och sammanträden bli en plats för yrkesspråklig utveckling.

Det värdefulla redskap som yrkesspråket utgör kan naturligtvis inte erövras utan ansträngning. Det krävs att man ger sig själv möjlighet till interaktion med kolleger, auktoriteter, kunniga lärare eller andra yrkesföreträdare som vet något och kan något om skola, lärarskap och ledarskap. Det krävs också att man förkovrar sig genom att ta del av andras skrivna tankar och texter. Detta är ju för övrigt skolans bärande idé. Skolans primära uppgift är faktiskt att utveckla elevernas kunskaper och färdigheter och att bidra till deras bildning. Detta samhällsuppdrag sköter skolan huvudsakligen genom att låta eleverna ta del av lärares, läroböckers och andra källors kunskap och klokskap. Jag har svårt att se att lärares yrkesspråkliga utveckling skulle kunna ske på något annat sätt än genom interaktion och konfrontation med andras tankar, genom såväl tal som text.

Yrkesspråk handlar inte om att ha ett stort ordförråd eller att kunna en mängd fina ord. Det handlar om att kunna språkliggöra sin kunskap och sina antaganden om väsentliga yrkesaspekter. Det handlar om att ha tillgång till teorier, förklaringsmodeller, kunskaper och färdigheter som hjälper den yrkesverksamme att se mönster, utvägar och lösningar på frågor i en till synes kaotisk situation. I läraryrket finns en rad områden där det krävs ett yrkesspråk för att kunna göra ett bra arbete. Låt mig ge några exempel på sådana områden eller uppgifter som varje lärare har att hantera.

Det första gäller själva undervisningen. Det krävs ett yrkesspråk för att kunna göra en pedagogisk planering av lektioner eller arbetsområden. Det krävs teorier om hur lärande går till, teorier om ämnets uppbyggnad och struktur och sekvensering, teorier om vad som påverkar ledarskap i klassrummet, kunskap om hur olika arbetsformer fungerar i relation till elevernas mognad och ämnets struktur. Allt detta är exempel på ett yrkesspråkligt innehåll relaterat till den undervisande uppgiften.

Ju mindre utvecklat en lärares yrkesspråk är, desto större är risken att man okritiskt tar över andras strukturer och planeringsförslag, exempelvis att slaviskt följa lärobokens uppläggning eller att ta över äldre kollegers planeringar. Till det pedagogiska yrkesspråket hör exempelvis kunskap om vilka olika varianter av grupparbete som finns, vilka premisserna är för att dessa olika varianter ska fungera samt för vilken typ av lärande en speciell form av grupparbete är lämplig eller olämplig. Utan sådan kunskap är risken stor att man låter eleverna grupparbeta i fel konstellationer, med fel uppgifter och med ett olämpligt kunskapsstoff. Ett utvecklat yrkesspråk däremot hjälper till att redan på planeringsstadiet utmönstra lämpliga och olämpliga metoder.

Ett annat område som kräver ett utvecklat yrkesspråk rör lärares elevvårdsansvar. Jag menar inte att lärare ska vara deras psykologer eller socialarbetare, men de ska ändå besitta kunskaper om hur vanliga skolproblem yttrar sig, olika tänkbara orsaker och vilka åtgärder som är rimliga och funktionella inom klassens ram. Ett yrkesspråk för elevvård är också till hjälp att kunna avgränsa vad som är lärares ansvar och vad som måste överlåtas till andra.

Nära kopplat till elevvårdsfrågor är förmågan att kunna tolka, förstå och hantera elevers provokationer. Ofta uppstår dynamik i klassrummet som lätt pressar tillbaka många goda föresatser. För att hantera sådana situationer krävs tillgång till ett analyserande yrkesspråk. Utan en sådan förståelse är det lätt att bli rigid och upprepa inövade beteendemönster och upprätthålla stela regler. Risken är också överhängande att läraren reagerar personligt i stället för professionellt, exempelvis genom att själv kränka eller provocera eleverna.

Ytterligare ett område handlar om att utveckla läraryrket. Förändrade villkor, förändrade krav innebär att varje yrke behöver analysera den rådande situationen och att aktivt och offensivt verka för rimliga arbetsvillkor. Ett yrkesspråk för utvecklingsarbete hjälper yrkesgruppen att skärskåda erbjudanden eller påbud. Inte för att generellt förkasta allt men för att kunna genomskåda sådant som kan vara till förfång för arbetet och fånga upp och pröva sådant som kan utveckla arbetet.

Ett utvecklat yrkesspråk ökar yrkesgruppens möjligheter att ta makten över sin egen profession och minskar risken för att administratörer och policymakare styr gruppen.

Avslutningsvis vill jag än en gång påpeka att ett yrkesspråk inte ska användas för att ”märkvärdisera” det lättbegripliga utan för att göra det svårbegripliga tillgängligt. Detta kräver en kollektiv ansträngning där man samtalar, förkovrar sig, läser, problematiserar och tillsammans analyserar vardagssysslorna. Att vara professionell är att veta vad man gör.

Kjell Granström, professor i pedagogik, docent i kommunikation, legitimerad psykolog och forskningsledare vid Institutionen för beteendevetenskap vid Linköpings universitet.