LAB-experten: Vi måste bredda bilden av lågaffektivt bemötande

Skolvärlden har under den senaste tiden skrivit om den pågående rättsprocessen där en lärare anklagas för att ha kränkt en elev genom att fysiskt lyfta denne ur en soffa.

I debatten, där BEO (Barn-och- elevombudet) har begärt skadestånd i fallet, finns också en diskussion om så kallat lågaffektivt bemötande. Det är en metod som kortfattat innebär att man inte sätter hårt mot hårt mot elever som redan befinner sig i affekt, utan snarare lugnar ner situationen.

Jennie Linde har jobbat med barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) i över 15 år inom boendemiljö, särskola och daglig verksamhet. Under åren har hon hunnit samla på sig erfarenheter kring vad som fungerade bra och mindre bra i mötet med barn och ungdomar.

Hon fick upp ögonen för lågaffektivt bemötande (LAB) efter att ha kommit i kontakt med psykologen Bo Hejlskov Elvén, som anses vara förgrundsgestalt för det lågaffektiva tillvägagångssättet i Sverige, för tio år sedan.

I dag arbetar Jennie Linde som verksamhetspedagog och håller regelbundet i utbildningar, ger handledning samt implementeringsstöd kring LAB för personalgrupper – bland annat inom skolan, HVB och LSS.

Nu vill hon hjälpa till att bredda bilden kring vad lågaffektivt bemötande är.

– Jag har stött på många missuppfattningar under mina tio år som jag har arbetat med LAB som gör det onödigt besvärligt och tungt för både personal och elever, säger Jennie Linde.

Några av de vanligaste missuppfattningarna som hon får höra kring lågaffektivt bemötande är att man som lärare inte får ställa krav och sätta gränser.

– Det är synd att så många tror det. En del tror att LAB innebär att eleven aldrig får bli arg och att man som personal måste ge med sig. Men det är enbart en missuppfattning, man måste inte heller alltid prata med en lugn ton och smyga omkring i skolkorridoren. Det handlar snarare om att ha stor kontroll över sig själv och sina egna känslor. Samt att bli medveten om hur affekter smittar och hur vi kan använda den medvetenheten som ett verktyg, säger hon.

Jennie Linde påpekar samtidigt att man inte får glömma bort att de allra flesta elever klarar av att förhålla sig till skolans förväntningar kring exempelvis studiero och ordningsregler.

– Det är sällan de eleverna vi pratar om i debatten om huruvida LAB fungerar i skolan eller inte. Det handlar om enstaka elever som inte lyckas förhålla sig till förväntningarna, trots samtal och påminnelser. Då behöver vi veta hur vi hanterar och bemöter de eleverna på ett bra och fungerande sätt, genom att vi ställer krav på ett sätt som fungerar.

För att undvika problemet med att skolans personal agerar olika mot en och samma elev behöver personalen ha en samsyn kring hur man agerar, menar Jennie Linde.

– Personalen måste samtala om detta ofta, för när det väl uppstår en situation på skolan så måste personalen ha det i sig naturligt. Stressen gör det svårt för oss att fatt rätt beslut i svåra situationer med eleverna. Därför är det viktigt att ha en tydlig handlingsplan, säger hon och tillägger:

– En handlingsplan upprättas för att ge enkla, konkreta verktyg att använda i de situationer som är utmanande, syftet med handlingsplanen behöver vara att skapa lugn på ett effektivt sätt. Eftersom den berörda eleven får en förhöjd affektnivå, det vill säga mer stress, så behöver vi som personal fokusera på att sänka stressen. Det gör man bäst genom att avleda, flytta fokus från det som just nu inte fungerar.

Hur upplever du kritiken som riktas mot LAB i skolan?

– Jag tycker att LAB oftast får kritik i fall då det inte har använts rätt. Jag tycker att det är bra att det kommer upp diskussioner om LAB, även om misslyckade implementeringar. Det ger oss som arbetat länge med det här möjlighet att berätta om alla lyckade implementeringar och även stötta i de delar som saknats i implementeringen. Det är sorgligt dock om man förkastar hela arbetet med LAB bara för att det misslyckats på en skola.

När Jennie Linde kommer i kontakt med skolor i sitt arbete kring LAB är det främst utifrån sin roll som implementeringsstödjare eller genom föreläsningar. Hon ser att det finns en nyfikenhet inom skolans värld när det kommer till arbetssättet.

– Jag tänker att det beror på att det är ett förhållningssätt som de flesta som valt att arbeta i skolans värld har erfarenhet av. Många delar i det lågaffektiva bemötandet gör vi redan naturligt. Det är när det uppstår utmanande situationer och när stressen höjs i samband med det som det kan vara svårt att veta vilka verktyg som skall användas.

Vad tror du är nyckeln för att lyckas med implementeringen av LAB?

– Nyckeln tror jag är att prata om begreppet stress i större uträckning. För det är någonting som vi alla kan relatera till, och delvis alltid kan bli bättre på att hantera. Man behöver även få in en öppnare kultur där man inom personalen är nyfiken på att ta reda på vad saker beror på när det inte fungerar. Det vill säga följa upp situationer och diskutera dessa inom arbetslaget. Man behöver även prata om elevens perspektiv i dessa samtal.

I all implementering, när man ska säkra ett arbetssätt med en lågaffektiv kultur, så är det med ledningen det börjar, poängterar Jennie Linde.

– Om jag går in och har i uppgift att implementera ett lågaffektivt bemötande i en verksamhet är det jätteviktigt att cheferna är med på tåget från början. Det är likadant i skolans värld, där är det jätteviktigt med samsynen och att man drar åt samma håll.

Skulle alla svenska skolor må bättre av att implementera ett lågaffektivt bemötande?

– Ja. Utifrån min erfarenhet så har jag svårt att se att det skulle bli dåligt av att arbeta med lågaffektivt bemötande, utan ser tvärtom att det är ett väldigt bra sätt att bygga relation och skapa tillit mellan personal och elever. Det skapar en trygghet i skolans verksamhet och ett klimat som både lärare och elever mår gott av