Rätt eller fel att förbjuda ord?

Har språket makt över tanken? Eller har vi en övertro på dess makt?

På den ena sidan står så kallade språkaktivister som menar att nya ord, som exempelvis ”hen”, ”ursprungsinvånare” och ”hbtq” kan förändra maktstrukturer och eliminera diskriminering. Nyorden ska göra världen mer jämställd, mindre främlingsfientlig och mer inkluderande. Och framför allt få oss att diskutera normer.

På den andra sidan står vissa språkvetare som anser att förbud mot ord inte löser några problem. Det handlar inte om exkludering eller inkludering. Utan om trakasserier från språkaktivister. Dessutom finns det inget vetenskapligt stöd för att ord förändrar vår världsbild. 

Oavsett vilken ståndpunkt man väljer i ordstriden visar det att språkbruk är en stekhet fråga.

Vem är det egen­t­ligen som ska få bestämma vilket ord som ska användas? För Lars Melin, som tar avstånd från ”språkpoliser”, är svaret enkelt.

– Det är du och jag och alla som pratar. Människor har i alla tider känt av vad som kan sägas och inte. Vi är programmerade att uppfatta språkets valörer. I ett socialt möte förstår vi per automatik om ett ord är förnedrande. Världen klarar sig utan bossiga människor som vill bestämma hur vi ska tala, menar Lars Melin, som är docent i svenska vid Stockholms universitet.

Samtidigt inskärper han att vi inte ska förolämpa varandra utan tala respektfullt till andra människor, men framhåller att vi ofta överskattar språkets makt.

– På senare tid har det uppstått en tilltro till att världen kan göras bättre med ord. Det finns inget vetenskapligt stöd för detta. Orden styr inte hur vi uppfattar världen eller hur vi upp­fattar andra människor. Samhället blir inte mer jämlikt för att vi säger ”hen” i stället för ”man” eller ”funktions­variaton” i stället för ”handikapp”, säger Lars Melin.

Anna Vogel, som är fil. dr. i nordiska språk och universitetslektor vid Stockholms universitet, är av motsatt åsikt.

– Vad vi kallar oss själva spelar roll och vad andra kallar oss spelar roll. Det har med makt och delaktighet att göra. Om ord vore neutrala skulle inte företag använda så mycket pengar för att hitta produktnamn som ger positiva associationer, poängterar hon.

I sin forskning har Anna Vogel intresserat sig för hur nya uttryck som benämner grupper, särskilt minoritetsgrupper, kommer in i språket.

– Om jag kommer till en fest och säger att jag heter Anna vill jag inte bli kallad Lisa. Samma sak gäller när en grupp själv väljer hur den vill bli benämnd inför andra, säger hon.

Anna Vogel ger ett exempel för att förklara närmare:

– När svenskarna kallade samerna för ”lappar” utövade de makt. Men när gruppen själv valde att benämna sig som ”samer” var det ett led i att ta tillbaka makten. Tanken har makt över språket och språket har makt över tanken.

Hon anser att ord och nya uttryck kan vara ett sätt att diskutera, ifrågasätta och förändra rådande normer.

– När uttrycket ”hbtq” kom in i svenskan under 1990-talet var det för att intresseorganisationen Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, ville utmana heteronormen. Språklig förändring startar ofta i de sociala grupper som själva berörs av förändringen. Det som språket kan bygga upp, det kan språket också plocka ner. Därför måste vi vara varsamma med de ord vi använder om varandra, säger Anna Vogel.

Men enligt Lars Melin löser förbud mot vissa ord inte några problem. I stället väcker det en ängslighet att säga ”fel” som i sin tur kan leda till att vi tystnar.

– Jag vänder mig också mot principen att säga ”person med”, det vill säga ”person med intellektuell funktionsvariation” i betydelsen låg intelligens eller svagt begåvad.

– Konstruktionen används bara om besvärande egenskaper. Vi säger exempelvis inte ”person med begåvning”, utan ”geni”.

Han framhåller att ord snabbt blir stigmatiserande.

 – Försköningarna leder ingen vart utan skapar bara en kedja av ordbyten. Det är som att springa på ett löpband, det finns inget slut. I alla tider har det funnits moralister som varnat oss för tobak, alkohol, dansbanor, 25-öresdeckare ... I dag varnar de för ord, ingen vet vad de varnar oss för i framtiden, menar Lars Melin.