Fack som går samman – en tydlig trend
Kongressextra
Nästa vecka håller Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund kongress, där de ska ta ställning till en proposition gällande en ”gemensam organisering”.
– Tendensen är att utvecklingen går mot allt större och färre fackförbund, säger Anders Kjellberg, landets ledande forskare kring fackföreningsrörelsen.
Trenden med samgåenden inom fackföreningsrörelsen är tydlig.
1945 hade Sverige 165 förbund med fler än 150 medlemmar, i dag är det 53 och fler sammanslagningar väntar.
– Tendensen är att vi går mot allt större och färre fackförbund. Antingen de som växer organiskt som Akademikerförbundet SSR, eller genom sammanslagningar mellan förbund som Sif och HTF som blev Unionen, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet.
Fackförbundet Unionen bildades den 1 januari 2008 genom en sammanslagning av fackförbunden Tjänstemannaförbundet HTF (handelstjänstemän) och Sif (industritjänstemän). Sammanslagningen beslutades vid en gemensam kongress i oktober 2007. Som skäl för sammanslagningen angavs att det inte längre finns någon tydlig gräns mellan industri och privat tjänstesektor.
Chefredaktören för HTF-tidningen, Carl von Scheele, minns samgåendet.
– Det var en logisk utveckling att gå samman, eftersom det rådde väldigt diffusa gränser mellan de båda förbunden. Sif organiserade industritjänstemän och HTF organiserade tjänstemän inom all tjänsteverksamhet. Båda tjänstemän inom det privata näringslivet och motparten var också densamma; arbetsgivarorganisationerna i Svenskt Näringsliv.
Carl von Scheele, tidigare chefredaktör för HTF-tidningen.
Redan från början var förbunden noga med att det inte var en sammanslagning som var förestående, större Sif skulle inte sluka det mindre HTF. Målet var att skapa något nytt.
Olika arbetsgrupper fick i uppdrag att hitta lösningar på hur den nya organisationen skulle byggas.
”Rätt steg att ta”
Viktigt var också att båda förbunden blev representerade när chefspositionerna fördelades i det nya organisationsbygget. Rollerna som kanslichef, förhandlingschef, kommunikationschef, samhällspolitisk chef, etc, fördelades rättvist.
Linjen att skapa något helt nytt hölls i alla led enligt Carl von Scheele – utom vad gäller en sak: I stället för att hitta en ny adress för det nya kansliet, bosatte sig Unionen i gamla Sif-huset i centrala Stockholm.
– Det satt Sif-kultur i väggarna, det hade nog varit bättre att byta hus. Men det är klart: nu fick det nya förbundet en adress på bästa läge och en sådan kanske man inte vill byta bort.
Björn Öijer, chefredaktör för dåvarande Sif-tidningen, minns att han var positiv till ett gemensamt förbund redan från början. Nu konstaterar han och Carl von Scheele att bildandet av Unionen var ett lyckat drag.
– Det var rätt steg att ta, säger Björn Öijer. Unionen har en kraftig medlemstillväxt. I stället för att konkurrera om medlemmar blev man en starkare enhet.
Men det finns också en motsatt trend som går mot renodling av professionen, påpekar Anders Kjellberg:
– I stora förbund finns en risk att yrkesfrågor för en del medlemsgrupper hamnar i skymundan. Då kan det ske omgrupperingar, som när Barnmorskeförbundet häromåret gick med i Saco-förbundet SRAT.
Björn Öijer, tidigare chefredaktör för SIF-tidningen och fackförbundet Unionens tidning Kollega.
Något att ha i åtanke vid bygget av en gemensam organisering för lärare; det gäller att skapa ett förbund där olika lärargrupper känner sig sedda.
Om en eventuell ny lärarorganisation säger han:
– Visst finns det skillnader mellan olika lärargrupper, men lärare är en tydlig och sammanhållen grupp som inte skulle tappa i debattstyrka om de gick samman i en gemensam organisation.
En annan viktig aspekt Anders Kjellberg pekar på är var i den fackliga organisationen en ny lärarorganisation skulle hamna.
– I dag ingår Lärarförbundet i TCO och Lärarnas Riksförbund i Saco. Det innebär ett väldigt tapp för den centralorganisation som skulle förlora sin grupp. Men det är en framtida fråga.
