SKR har diskvalificerat sig från ansvaret för Sveriges framtid

Pandemin överskuggar lätt allt. Men mitt i den gick nu avtalsförhandlingarna mellan lärarna och SKR i långbänk för att ikväll avslutas med en pyspunka.

Den svenska skolan har ett par allvarliga problem. Vi har brist på likvärdighet, en ökande skolsegregation och en ökande brist på legitimerade lärare. Jag vet inte om något rikt land som har en så akut situation på det sistnämnda området som Sverige.

(Man ska vara medveten om att en del av den här bristen på utbildade lärare beror på att samvetslösa friskoleägare systematiskt utnyttjar obehöriga lärare och kryphål i lagstiftningen som Johan Enfeldt visat i en färsk och ytterst viktig rapport för Arena Idé.)

Men oavsett detta så har vi under lång tid haft ett växande problem med att våra bästa ungdomar har valt bort läraryrket som karriär. Utvecklingen började med kommunaliseringen och avtalen som följde på dem. Det här är något som tankesmedjan Balans skrivit en mycket bra redogörelse över. Vi är nu framme i ett läge där 30 procent av de som undervisar i grundskolan inte är utbildade lärare.

Alla de som arbetat i skolan har dessutom nu under pandemin slitit hund trots påtalade brister i arbetsmiljö, smittskyddsåtgärder och med mängder av dubbelarbete och rädsla.

Men ändå valde SKR att inte gå med på de rimliga krav som lärarnas fackföreningar ställde på ett nytt avtal.

”SKR och kommunerna vill ju helt enkelt inte.”

Jag får ofta frågan om hur jag ställer mig till ett återförstatligande av lärartjänsterna i skolan. Ofta med ett budskap som att ”man kan inte backa in i framtiden”, att ”ingen kan tala om vad ett förstatligande skulle innebära”, att ”man kan titta på polisen och se hur dåligt det blir” och så vidare.

Och det är sant – förstatligande är inget trollspö man kan vifta med och så blir allt bra.

Men det är lika sant att jag inte kan se någon möjlighet hur läraryrkets status och attraktivitet kan återställas (återstartas?), hur lönestrukturer och arbetstider ska kunna förbättras, om inte bestämmanderätten över dessa saker lyfts bort från kommuner och andra utförare.

Skola är ett nationellt och statligt givet uppdrag. När kommuner och andra huvudmän inte tar det ansvar som behöver tas i en nationellt oacceptabel situation så måste uppdraget och finansieringen kopplas ihop.

Eller enklare uttryckt: Jag förstår inte hur de insatser som MÅSTE till för svensk skola ska kunna ske om inte staten tar över detta. För som Åsa Fahlén kommenterar, det är egentligen inte med SKR man sluter avtal. Utan nu ska facket i alla 290 kommuner slåss för att ens detta inte särskilt mycket bättre avtal, uppfylls. Men varför skulle det bli bättre nu? SKR och kommunerna vill ju helt enkelt inte. Och därmed har de diskvalificerat sig från ansvaret för Sveriges framtid menar jag.

Men jag utmanar den som kan tala om för mig hur vi ska kunna göra det som krävs för Sveriges lärare utan att byta huvudman för professionen att tala om det för mig.

Jag ska ändra mig i samma stund.