”NPM-styrningen är dödförklarad”

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se

Debatt

13 nov 2020

Hur många år som helst har lärare signalerat att de inte mäktar med den obalans som råder mellan uppdrag och förutsättningar. Uppdraget som allt mer skulle mätas och vägas i den saliggörande NPM-andan, där näringslivets produktionsstyrning tjänstgjorde som modell. I samma veva som politiken lät denna malplacerade ledstjärna bli styråra för det offentliga samhället växte sig lärarbristen allt större. Finns något samband? Ja, det anser vi! Skolan har över tid fjärmat sig rimliga yrkesmässiga förutsättningarna då dialog, tillit och den enskilda kommunens förutsättningar var de återstående verktygen för att vända en negativ skoltrend.

2018 förhandlade parterna fram ett nytt avtal, ett ödesavtal för skolan - HÖK18. Lärarbristen var nu inte bara ett sedan länge känt statistiskt fakta. Med enträgen strutsmentalitet från huvudmän fick lärarbristen utvecklas till en lärarkris och ”plötsligt” samma huvudmäns påtagliga vardag. Nu krävdes krafttag genom ett avtal som tog vägen förbi medling, med målet att vända denna alarmerande situation. Sverige behövde fler och friskare lärare. Men inget i avtalet gick att tvista på, inget i avtalet gav ramar kring hur mycket en lärare skulle kunna åläggas. En hög ambition omgärdad endast av en redan befintlig arbetsmiljölag och ett försök att blåsa liv i OSA-föreskriftens tänkta effekt. Dialog och processer baserade på tillit var åter redskapen att råda bot på lärarkrisen med.

REPLIK: ”Ja, underfinansierade skolan har redan kostat för mycket”

Dialogerna startade i stora tillställningar där lokala partsföreträdare satta och diskuterade. Omfattande statistik och metodstöd fanns till hands. Ett innehållsmässigt ambitiöst avtal hade till syfte att komma nära där det berör mest, ända längst ut till läraren och rektorn på enskild arbetsplats. Det vill säga precis i kärnverksamhetens epicentrum där läraren vet vad som behövdes men inte ens får paus för ett toalettbesök, där ute där ropen på förutsättningar försvinner i intet, där ute där den strukturella vanskötseln av även detta avtal har sina mottagare. Goda processer är inte mycket värda när inte förutsättningar för annat än vackra ord finns. Tankar om hur det borde vara kan vi vara helt eniga om, men när budgets ram gör det troligare att lärare går om kull än att obalans undanröjs så får vi varken fler eller friskare lärare. Begrepp som gruppstorlek och USK lever. I arbetsgivarens tjänstemannaled räknas det ut hur mycket en lärare belastar ram, hur många man inte har råd med och hur mycket var och en ska undervisa om en grupp/klass har en viss storlek. Som en logisk konsekvens och HÖK 18 till trots kommer arbetsgivaren således var år även fram till att det är lärarlönerna som är problemet, det krävs billigare personal och lärare som jobbar mer för att få ihop budget.

Slutet för HÖK:en som aldrig lyfte är nära. Utvärderingar, slutsatser och framåtblick med sikte inställt på nytt avtal finns. När vi gör detta konstaterar vi att HÖK18 och de gemensamma ambitionerna från SKR och lärarförbunden om rimliga förutsättningar inte kommit till stånd. Resultatet arbetsmiljömässigt blev inte ens noll då flertalet av SKR:s medlemskommuner fortsatt utarmandet av lärarnas förutsättningar. NPM-styrningen är dödförklarad, tilliten lika skral som förutsättningarna och målstyrningen en hägrande vision. Det enda rimliga nu är att orimligheter bekämpas genom avtalsmodell där mål regleras och finansieras!

Alexander Köhn, ordf. Partille, avtalsdelegat

Andrea Meiling, ordf. Göteborg, avtalsdelegat

Joacim Wikström, Göteborg, avtalsdelegat

Malin Jönsson, Göteborg, avtalsdelegat

Peter Olsson, Göteborg, avtalsdelegat

Peter Hvass, ordf. Kungälv, avtalsdelegat

Pontus Larsson, ordf. Karlstad

Eva Andersson, Mark, avtalsdelegat

Jenny Lindberg, Alingsås, avtalsdelegat

Oskar Forssander, ordf. Alingsås

Lotta Bank, ordf. Alingsås

Anders Mases, Borås, avtalsdelegat