Lindström: Tack corona, äntligen slipper vi Luciatåget

Det började redan för många år sedan. Med det så kallade fotoförbudet, en kall morgon i december stod vi där och huttrade i duggregnet, solen på väg upp, och barnen på väg ut. Gärna med en overall instoppad under luciakläderna, bökigt ska det vara. En luciakrona med några blinkande halvsläckta ljus i, alltid, det är sen gammalt. En övertaggad pedagog längst fram som önskade alla välkomna och sen informerade om att det nu är fotoförbud. Man får bara ta kort på sitt eget barn, och det får man göra efteråt. Barnen kom, och alla föräldrar fotade som om det inte fanns någon morgondag.

Jag minns att vi tog upp det, kan vi ha Lucia nu? Hur ska vi göra, det verkar otroligt viktigt för alla föräldrar, och att fota, men vad är viktigt för barnen? Vad vill och tänker dom? För vems skull firar vi lucia, barnen tycker ju att det är så himla kul!!! Tycker dom, varför då? Kan det bero på att vi vuxna gått runt och nynna på Tipp tapp i flera veckor, köpt nattlinnen och tomtekläder, liksom yrat om hur myyyysigt det ska bli med lucia!

Vuxna ger barn så många idéer, vi är ofta väldigt tydliga med vad vi tycker är kul och spännande och vad som är aningen mindre intressant. Inte sådär jätteofta föräldrar står och småmyser över hur härligt det är att öppna ute året runt i regn och snö, om det inte är Lucia då, för det är det bästa som finns. Så många minnen från vår egen barndom.

LÄS MER DiMaria: Låt inte lucia knäcka redan stressade musiklärare

Konstigt det där, hur vi minns det med värme. Och jag undrar, är det verkligen själva Lucia vi minns, eller är det att mamma och pappa tyckte det var så himla härligt. Jag har mest bra minnen från Lucia, sen finns det självklart en hel massa vuxna med helt andra minnen. Hur dom aldrig hade med sig något lucianattlinne, eller glitter, eller ens någon förälder. Jag var ett sådant barn som hade med mig extra glitter och extra fika, min mamma tänkte alltid på de barn som inte fick några fina minnen, hon gjorde det hon kunde för att dämpa deras utsatthet.

Det är lätt att man sveps med i sin egen situation, bara för att du kan köpa fina tomtekläder till ditt barn betyder inte att alla kan det. Hur ska jag veta om ett barn som säger att dom inte vill vara med, verkligen inte vill vara med, eller om barnet vet att deras förälder inte kommer köpa några fina luciakläder och det är därför hen inte vill vara med. För så långt hade vi i alla fall kommit, eller hur, ingen var längre tvingad att vara med?

I alla fall, fotoförbudet började röra om i grytan, själv började jag ana en ny december, tanken på att helt skippa Luciatåget. Jag mötte motstånd, man kan ju inte ta bort något så heligt som Lucia, eller jo det kan man. I alla fall kan man ta bort delar av det, till exempel föräldrarna. Hur ofta pratar vi ens om vem Lucia faktiskt var, och vad som hände med henne, eller i alla fall vad man tror hände med henne. Förskolan ska ju vara en plats för alla barn, en plats där alla barn får bli till i ett sammanhang som stärker dom, som ger dom en tro på sin egen förmåga.

Och det är klart, en del barn skiner i Luciatåget, njuter av att ha alla blickar på sig, stå i centrum. Men en del lider, vill inte komma den dagen, kan inte tänka sig något värre än att vuxna ska stå och titta på, och fotografera. Men vem ska man då ta hänsyn till, ska inte dom som vill få ha Luciatåg, och dom som inte vill ska få slippa? Är det så enkelt? I många år har detta diskuterats, mycket tyckande hit och dit, tolkande av vår läroplan. Två läger på våra förskolor, för eller emot.

Men i år, då slipper vi det här. Någon annan och något annat har redan bestämt åt oss. Nu kan vi tänka nytt, tänka ljusfest, luciadisco, tomtekalas, bara fantasin sätter gränser.
Tack Corona, tack för att vi äntligen slipper Luciatåget.

LÄS ÄVEN

Vädjan: Håll barnen hemma över julledigheten

Lindström: Gör som i våras – då hade vi friska barn och friska lärare

FHM-beskedet: Covid-sjukas barn ska inte till förskolan

Lyssna på Förskolan - med Eva Lindström - här!