Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se

Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.

De senaste veckorna har mina elever lärt sig allt om de båda världskrigen. Vi har tillsammans försökt förstå hur det kunde hända, vi har pratat om blixtkrig och atombomber. Det har känts så avlägset på många sätt, ibland nästan som otäcka äventyrsromaner. Och så plötsligt händer något här och nu, ett krig i Europa som skakar om precis allt. Som att historien fick liv och nutiden trasslades ihop med det förflutna. Det var med en klump i magen som jag åkte till jobbet imorse.

Ibland hamnar man i situationer där läraryrket liksom ställs på sin spets, där man inte kan luta sig mot läroboken eller tryggheten i att ha alla svar. Ibland måste vi agera på puls, erfarenhet och den kunskap vi har i ryggraden. Något otäckt händer i Europa och nu måste vi finnas där för våra barn.

I en värld, där TV:s nyhetssändningar för längesedan utskåpats av fladdriga Tiktok-filmer, måste vi lärare stå stadiga på klassrumsgolvet.

I en värld, där TV:s nyhetssändningar för längesedan utskåpats av fladdriga Tiktok-filmer, måste vi lärare stå stadiga på klassrumsgolvet. I flödet av motstridiga fakta och klicklockande rubriker, där elever sätter sin tillit till vidlyftiga tankar från influencers på Instagram, är skolan som informationskanal viktigare än någonsin. Nu måste vi ta plats och prata om det svåra. Vi måste göra det trots att svaren inte är färdiga eller trösten inom räckhåll. 

Det är en delikat balansgång, jag vet. Man vill inte uppmuntra till katastroftankar eller sprida onödig rädsla. Man vet inte riktigt vad eleverna i klassrummet har med sig i bagaget och vilka associationer de gör till det nyss inträffade. Och det är så svårt att berätta om något som man själv precis har kastats in i. Hur gör man för att vara saklig när något så ofattbart inträffar mitt framför ögonen? Hur håller man sig ens professionell?

Jag tänker att vi som lärare ska försöka vara lugna och verklighetsförankrade, inte hemfalla åt spekulationer eller gissningar överhuvudtaget. Vi ska berätta om det vi hittills faktiskt vet och inte vara rädda att erkänna att det är mycket vi ännu inte förstår. Vi ska låta barnen veta att många kloka människor därute jobbar på en lösning. Jag tror också att vi måste lyssna in, öppna upp för frågor. Det får ta den tid det tar.

Varför gör Putin så här, vad kommer hända i Sverige, blir det ett tredje världskrig, varför låter världen detta hända, varför varför varför.

Ögonen är stora på mina nior när jag berättar. Frågorna kommer försiktigt. Varför gör Putin så här, vad kommer hända i Sverige, blir det ett tredje världskrig, varför låter världen detta hända, varför varför varför. Som lärare är man i vanliga fall bortskämd med att kunna läsa på i förväg, att kunna pedagogiskt bringa klarhet. Men nu stormar det och blåser så hårt att många av oss nästan tappar fotfästet. Jag försöker stå stadigt framme vid tavlan. Jag tar upp fakta, visar bilder, dröjer kvar i det jag vet och kan bekräfta. Det blir en fin lektion men jag blir också smärtsamt medveten om hur mycket information som når våra barn i kanaler där många vuxna aldrig befinner sig. Vi måste vara aktsamma på det. Vår roll som kunskapsförmedlare utkristalliseras i en samtid där alla parter slåss om utrymme.

Det är krig i Europa. Vi måste mobilisera våra kunskapsstyrkor. Lärare gör vad ni kan.