Skärmar – och fyra andra prylar som skapat debatt
”Tankarna om hur undervisning ska genomföras finns så länge själva skolbänken finns”, säger Andreas Westerberg.
Digitalisering
”Från skärm till pärm” dikterar utbildningsminister Johan Pehrson (L).
– Det där kan nog bli svårt, säger Andreas Westerberg, som är aktuell med en avhandling om tingens påverkan på undervisningen.
Före skärmarnas intåg handlade utbildningsdebatten om overheadprojektorer, videoapparater – och självaste skolbänken.
Andreas Westerberg är historiker, politisk redaktör på Norran i Skellefteå – och tills för ett år sedan gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap. Han intresserar sig för prylarna i klassrummet, de föremål som påverkar och formar undervisningen.
– Jag blev färdig lärare i början 00-talet och det var en ganska kul period att vara lärare. Men det fanns konstiga saker då också. Man skulle inte ha läroböcker – klart jag skulle haft läroböcker som ledstång både för mig och eleverna, säger Andreas Westerberg.
”Utrustning ingen genväg”
Nu disputerar han vid Umeå universitet med avhandlingen ”Skolutrustning och undervisningsideal”.
– Utrustning är aldrig en genväg till att uppnå undervisningsideal. Man ska veta att det hela tiden finns en koppling mellan undervisningen du vill förverkliga och den utrustning du har, säger han.
Andreas Westerberg.
Att dra in skärmarna kräver ny undervisning.
– Man ska ha respekt för att förändringar kräver arbete. Det kanske är självklart, men det jag märker är att det finns en återkommande förhoppning att ny utrustning ska hitta en genväg, säger Andreas Westerberg.
I fallet med utbildningsministerns pärmar är det om ett svar på det som ibland kallas läskris: svenska elevers sjunkande Pisa-resultat och bristande intresse för skönlitteratur.
– När politik eller byråkrati vill förändra skolan är det enklast att stoppa något. Man tar bort mobilerna. Men sen ska pärmarna in och det är svårare. De finns inte i skolan nu, säger han.
Statliga direktiv
Skärmdebatten är också en ny företeelse, på så sätt att det kommer direktiv uppifrån.
Både den förra regeringen och den nuvarande, samt Skolverket, har haft tydliga riktlinjer kring vilken utrustning som ska användas i klassrummet.
– Det har varit en mer aktiv politik, både för och emot teknik, sedan början av 00-talet. Den debatt vi har idag är en reaktion på de politiska beslut som togs med digitaliseringsambitionen kring 2010, säger han.
Vem bestämmer egentligen över undervisningen? Är det lärare, huvudmän? Regering eller kommersiella aktörer?
– Det finns ingen enskild som har hela makten. Den som tar in nya idéer kommer att möta strukturer, aktörer eller någon gubbe som har andra tankar, säger Andreas Westerberg.
Prylarna som vållat skoldebatt
Digitaliseringen har skapat debatt de senaste 20 åren, och har landat i en återgång till penna och papper. Men skärmarna är inte det enda föremål som skapat debatt. Andreas Westerberg har skrivit om föremålen som påverkat undervisningen.
- Skolbänken: ”Vi uppfattar den som självklar, men så är det inte. Före 1860 var undervisningen i allra högsta grad stökigare, det var större grupper, rörigare klassrum. Men en sak som var sympatisk var att elever satt och övade på uppgifter, de läste högt och skrev och övade och övade och övade.
Med skolbänken kom det att man skulle lyssna, läsa och kanske skriva av. Eleverna skulle inte producera själva.
På 1960-talet skulle bänkarna gå att flytta runt, läraren kunna anpassa klassrummet efter undervisningen. Men de stod fortfarande kvar i räta rader, vända mot läraren. Tankarna om hur undervisning ska genomföras fortsätter så länge själva skolbänken finns”. - Overheadapparaten: ”Idag tänker nog många på den som en von-obenapparat. Eleverna skulle sitta ner och vara tysta när läraren pratar. Men tidigare forskning har lyft fram OH-apparaten som del av ett demokratiskt projekt på 1960-talet, en tanke att lärarna kunde göra nya kunskaper tillgängliga för eleverna och att undervisningen kunde anpassas efter varje elevgrupp”.
- Skolradion: ”Den kom redan på 1930-talet, och man tänkte att själva apparaten i sig var en demokratisering av undervisningen. På 1940- och 50-talet kunde fler elever få undervisning i engelska, då det saknades engelsklärare”.
- Videoapparaten: ”På åttiotalet gjorde den film tillgänglig i skolan, men det var en ganska stor konflikt kring videoapparaten i samhällsdebatten. Den förknippades med våld och det smittade av sig på tekniken.
Varken byråkrater eller politiker hade sagt att film är viktigt, men videon blev en självklar teknik i samhället och skolan hade inget att säga till om".
LÄS ÄVEN:
Mobilspöket – nu är det på väg ut ur skolan
”Förskolan ska i huvudsak vara skärmfri”
Hjärnforskaren varnar för ensidigt neurofokus i skolan
