”Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt”

”Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt”. Det gäller i allra högsta grad när det handlar om konsekvenser som distansundervisningen fått för eleverna under vårterminen.

Ja, det gick över förväntan för vissa elever och förmodligen för en del lärare också, flexibilitet och kreativa lösningar växte fram och en del elever som varit frånvarande hittade tillbaka till undervisningen.

Men det fanns också förlorare, de som inte hade rätt förutsättningar att studera hemma eller de elever som inte kunde få rätt stöd. Det här blev viktiga lärdomar att analysera och ta med sig framåt. Samtidigt dröjer sig den korta meningen kvar. ”Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt”. För sätter inte den fingret på så mycket annat som vi ofta står inför? Att det sällan är självklart på bara ett sätt? Att olika perspektiv och nyanser alltid behöver vägas in för att vi ska få en mer rättvis och heltäckande bild?

Det kan förstås i ett skarpt läge eller i en debatt vara på plats med opposition och polarisering för att synliggöra olika perspektiv och idériktningar. Men är det lika konstruktivt i praktiken och i skolans värld, där komplexitet och olikheter är det som ständigt möter de som verkar där?

Inkludering, kan det verkligen vara förenligt med resursskola, eller resursklass? Kan gränssättning och lågaffektivt bemötande verka samtidigt? Kan man överhuvudtaget ställa krav på elever med funktionsnedsättning? Komplexa frågeställningar som sällan har ett självklart ja eller nej.

Men kanske är det möjligt att även här kunna säga två saker samtidigt. Ja, vi arbetar för inkludering och tillgängliga lärmiljöer så att elever ska ges möjlighet att känna sig delaktiga och utvecklas utifrån sina förutsättningar, men ja det kan finnas elever som har behov som bättre tillgodoses i en resursskola eller resursklass, under en kortare eller längre tid.

Då landar vi istället i andra avgörande aspekter, som hur elever placeras där och varför? Vilken kvalitet det är på undervisningen eller om man sett över möjligheten till mer flexibla lösningar där elever är delvis i mindre sammanhang.

I juli friades en lärare från att ha flyttat på en elev med ”brottargrepp”. Eleven hade en NPF-diagnos och en handlingsplan där lågaffektivt bemötande ingick. Utan att kommentera den specifika domen kan jag generellt tycka att det även i den här typen av frågor ofta handlar om rätt agerande vid rätt tillfälle. Att trigga pågående konflikter och att som vuxen själv hamna i affekt är ju sällan framkomligt. Att däremot sätta sunda gränser, förklara varför och med värme behålla relationen till eleven skapar oftast ett starkare band efter konflikter.

Så, ja kanske kan både lågaffektivt bemötande och sund gränssättning vara av värde.

Elever med funktionsnedsättning kan behöva extra anpassningar eller särskilt stöd, det vet vi. Ändå ser vi att en hel del elever som har rätt till stöd inte alltid får det stöd de behöver. Samtidigt hör vi elever som själva berättar att de på grund av sin funktionsnedsättning inte förväntades klara saker som faktiskt inte hade något med funktionsnedsättningen att göra. Helt säkert med god vilja av lärare och skolpersonal, men inte desto mindre kränkande och hindrande i deras utveckling.

Så, ja krav och förväntningar behöver finnas ibland samtidigt som stöd, men de ska givetvis vara möjliga att nå.

Det finns en mängd av exempel där det behöver vändas och vridas på perspektiv. Där man behöver vara lyhörd för nyanser och lyssna på olika synpunkter för att rätt beslut ska kunna tas. För att det ska vara möjligt behövs det olika kompetenser men också tid och reflektion.

Låt oss alla ge den här höstterminen de bästa förutsättningarna för att det ska bli möjligt.

Helene Fägerblad, specialpedagogisk rådgivare, Specialpedagogiska skolmyndigheten

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.