”Varför måste vi lärare rättfärdiga läsningen?”

Jag älskar att läsa. En bok får mig att försvinna in i en annan värld, bli skrämd, road, förälskad. Det är en gåta för mig att skönlitterär läsning ibland anses som slöseri på tid och kraft. Att det är onödigt.

Jag är lärare i svenska och jag har fantastiska kollegor i Sverige som vill sina elevers bästa. Den senaste tiden har jag läst om hur lärare arbetar för att få elever att läsa skönlitteratur. De vänder ut och in på sig, vrider på kunskapskraven, hittar vägar att rättfärdiga läsning på lektionstid. Gruppläsning, organiserade boksamtal, att få böckernas innehåll att passa med SO, NO och värdegrundsarbetet.

Allt detta arbete för att det ska vara okej att läsa på lektionstid. Okej att slösa värdefulla undervisningsminuter på att i tystnad sjunka in i en bok. Lärarna uppmärksammas för förmågan att implementera kunskapskraven i den skönlitterära läsningen och de är värda respekt, beundran för detta. Respekt för att de lyckas visa rektorer, skolmyndigheter och föräldrar att läsning är nyttigt.

Varför måste lärare rättfärdiga skönlitterär läsning? Är det inte undervisning att bara låta eleverna läsa?

Att läsa skönlitteratur ger sköna människor, sköna upplevelser, sköna perspektiv. Att läsa skönlitteratur gör människan till en mer empatisk varelse, hon får ta del av andra människors tankar, känslor och liv. Läsning ger insikt i andra världar och tider.

Jag har mött elever med svag studiemotivation, elever som hellre vill arbeta än studera, elever som nästan skryter om att de aldrig läst en hel bok. Jag vill ändra på detta. Jag vill få mina elever att läsa. Inte läsa för att göra en uppgift, utan läsa för att läsa.

Idag viger jag en lektion i veckan till läsning. För mig, som älskar att läsa, betyder det att jag läser fyra lektioner varje vecka. Slöseri på tid? Aldrig.

Mina elever väljer vilken bok de vill läsa. De är ovana vid att välja och jag har ovärderlig hjälp av skolbibliotekarien. Varje termin samlas vi till bokprat. Bibliotekarien berättar om böcker hon valt ut, om genre, om handlingen, om svårighetsgrad. Sedan är det fritt fram att låna.

Det är alltid rusning efter de böcker hon berättat om. Om inget passar eleverna frågar de henne, eller mig, om råd. Jag vet vad de läser för jag väljer ur samma urval. Jag plöjer mängder med ungdomslitteratur och kan på så sätt prata med eleverna om de böcker de läser. Eleverna uppskattar att jag läser tillsammans med dem och att jag läser samma böcker.

”Jag utnyttjar, inte slösar, lektionstid till läsning”

Läslektionerna är tysta. Ibland kanske den enda stund av tystnad som eleverna har på hela veckan. Alla läser. Ja, jag vet att det är en sanning med modifikation. Såklart är det någon som somnar, någon som låtsas läsa. Om en elev somnar låter jag hen sova lite, sedan säger jag till. De är trötta, det är tyst och det är jobbigt att läsa för ovana läsare.

I slutet av lektionen är det dags för loggbok; ett skrivhäfte där alla skriver för hand, dyslektiker, vana skribenter, alla. Datum, sidan de är på, någon kommentar – olika uppdrag varje vecka. Jag tar mig alltid tid att läsa loggböckerna, kolla språket och signera. Eleverna vet det och alla skriver.

Massor av arbete? Ja, men viktigt. Jag måste visa att läsningen är viktig för mig. För dem. Därför tar jag tid med loggböckerna. Därför läser jag när de läser. Därför utnyttjar, inte slösar, jag lektionstid till läsning.

Eleverna vet att jag prioriterar läsningen, att den är oumbärlig, inte ska missas och att de behöver träna för att orka, för att bli bättre.

Vad vinner jag? När en flicka kommer efter sommarlovet: ”Lisa, vet du vad, jag har läst så mycket i sommar. Jag kan inte sluta” eller när en stökig pojke tittar upp ”Va? Är det slut? Men det vart ju nyss spännande.” Sådana kommentarer är sällsynta. Fler är gnälliga, uttråkade, trötta. Det gör inget. De läser.

Jag kommer fortsätta läsa med mina elever. Utan att rättfärdiga läsningen. Jag kommer fortsätt att varje vecka, i varje klass inleda en lektion med orden:

”Då är det läslektion. Bara att öppna böckerna, börja läsa och njuta”.

Elisabet (Lisa) Övermo, lärare i svenska och svenska A, Tolvåkerskolan, Löddeköpinge

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.