Var går gränsen för inkludering?

Vårt barn som går i årskurs 1 har en klasskamrat som väldigt lätt och ofta får okontrollerbara och våldsamma utbrott som är mycket svåra att hantera för alla i hans närhet. ”Kalle” har redan dödshotat flertalet elever och även lärare.

Vi har efter många incidenter med våld ställt frågan till vårt barns skola om var gränsen går. Hur mycket våld får ”Kalle” utsätta de andra barnen för innan skolan agerar? Svaret har varit tydligt från skolans sida: Vi kan inte, och får inte, enligt dagens skolsystem ta bort någon elev eftersom alla ska inkluderas och skolan ska anpassas efter alla elevers behov. Vår följdfråga var: om det grova våldet fortsätter, vad kan ni göra då? Ingenting som skolsystemet ser ut idag, enligt skolkuratorn och läraren jag samtalade med.

Eleverna med olika beteendestörningar och/eller neuropsykiatriska funktionshinder ska enligt skollagen inkluderas och skolan får inte exkludera någon utan ska anpassas efter alla, oavsett behov. Det råder ingen tvekan om att alla elever med olika former av NPF- diagnoser ska få professionell hjälp men myntet har som bekant två sidor.

De som hänger med i samhällsdebatten har säkert noterat att våldet ökar kraftigt i skolan. Många elever känner otrygghet och olustkänslor inför att gå till skolan varje dag. Ofta handlar otryggheten om några elever som med utåtagerande och våldsamma beteende sätter skräck i flertalet barn på skolan. Enligt Skolverket ska utbildningen utformas så att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero.

Men vem tar ansvar för att de ”normalfungerande” barnen mår bra i dagens skola? Fokuset i debatten ligger på barnen med NPF -diagnoser som inte får rätt hjälp och även lärarna som drabbas av våldet uppmärksammas. Med denna artikel vill jag lyfta fram de ”normalfungerande” eleverna som jag upplever helt glöms bort i debatten.

Olika är bra. Många barn med NPF diagnoser är välfungerande och har enorma superkrafter och talanger. Med detta inlägg vill jag belysa de enorma konsekvenser som våldet får i skolan oavsett om den som slår har NPF-diagnos eller ej. Olikheter är bra så länge inte våld förekommer och drabbar andra.

Vi måste förstå att inkluderandet av barn med neuropsykiatriska diagnoser, om de är våldsamma och utåtagerande, har en baksida när andra ”normalfungerande” elever drabbas av det fysiska och verbala våldet.

Är det moraliskt rätt att de ”normalfungerande” eleverna ska acceptera att bli kränkta och slagna för att ”Kalle” ska inkluderas? Det är skrämmande att som förälder att veta att skolan har bakbundna händer och inte kan göra något åt saken oavsett hur mycket våld ”Kalle” brukar mot andra elever. Det slår hårt mot alla elever och lärare och skapar enorma arbetsmiljöproblem ute i skolorna.

Vi måste införa nolltolerans mot våld i skolan och anmäla allt våld oavsett ålder på eleven. Våld får inte vara ett acceptabelt sätt att hantera problem och konflikter på. Att börja värdera uppförande och bedöma våldsamt beteende som en utvecklingsstörning bör vara en självklarhet i skolan.

Självfallet förstår jag att inget barn vill slåss men oavsett vilket blir konsekvenserna oerhört allvarliga för eleverna runt ”Kalle”.

I en artikel i Aftonbladet kan vi läsa att mellan 2005 och 2017 femdubblades antalet anmälningar till Skolinspektionen från under 1 000 till drygt 6 000. Kommuner och rektorer kritiseras och anmäls till Skolinspektionen av föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser som anser att skolan inte klarar av anpassningarna och inkluderingen av deras barn med stora behov.

På andra sidan av myntet har vi föräldrar till "normalfungerade" barn som anmäler skolan för att deras barn far illa och mår psykiskt dåligt av det verbala och fysiska våldet. Detta är enligt mig en klar indikation på att inkluderandet av barn med neuropsykiatriska diagnoser inte fungerar optimalt. En undersökning gjord av Karolinska Institutet visar att tre av fyra lärare har dålig eller ingen kunskap om NPF. Kunskapen är alltså bristfällig samtidigt som andra elever (och lärare) far illa.

Barn med utåtagerande beteende måste tas om hand på ett bättre sätt. ”Normalfungerande” elever och lärare har samtidigt rätt att få en fungerande arbetsmiljö fri från hot och våld. Jag efterlyser en konsekvensanalys där man ser i helhetsperspektiv på situationen och tydligt kopplar ihop alla orsakssamband. Ledande politiker, Specialpedagogiska Skolmyndigheten, Skolverket och Skolinspektionen tillsammans med lärarfacken bör göra detta omgående eftersom så många far illa.

Skolsystemet väljer att se det hela ur ett individperspektiv vilket blir oerhört problematiskt och kontraproduktivt. Helhetsperspektivet är viktigt och måste gå före individperspektivet. Ser vi det ur ett långsiktigt och samhällsekonomiskt perspektiv så får vi dessutom på sikt förhoppningsvis fler lärare som dessutom mår bättre, vilket förhindrar ökade sjukskrivningskostnader.

Mitt förslag är en specialskola i varje kommun där barn med våldsproblematik (oavsett om de har diagnos eller inte) kan få det stöd, kunskap, engagemang, resurser och personal som de behöver. Alla elever och lärare har rätt att gå till en skola/arbetsplats som är trygg utan våld. Samtidigt måste barn med våldsproblematik få den hjälp som de behöver för att kunna utvecklas och må bra. Konsekvensen av inkluderingen får aldrig bli att andra elever blir slagna.

Therese