Små grupper ett måste för elever som behöver stöd

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Skolvärlden

Debatt

4 sep 2018

Stöd för barn med speciella behov har minskat drastiskt i skolan de senaste åren samtidigt som allt fler barn och ungdomar mår psykiskt dåligt. Föräldrar är frustrerade och pedagoger försöker göra anpassningar för alla elever, men känner sig allt mer otillräckliga.

En av de mer genomgripande förändringar vi ser i skolan nu är inkludering. Idén att alla elever ska vara delaktiga och att olikhet ska ses som en tillgång låter som en god tanke, men tar inte hänsyn till barns olika behov. Det framstår tydligt som en besparingsidé, eftersom det verksamhetsstöd som nu eventuellt beviljas för elever är betydligt lägre än vad platserna på de nedlagda resursskolorna kostade. Det är kanske billigare för kommunen, men resultatet tär på barnen, pedagogerna och föräldrarna, och kommer att kosta mer i längden. Att skolan söker verksamhetsbidrag för barn med extraordinära behov, eller att det blir avslag på en ansökan, får inte nämnas för föräldrarna eftersom skolan har skyldighet att ge alla barn det stöd de behöver.

Vi behöver inte en skola för alla, utan skolor för alla. I Stockholm lades Sankt Örjans skolor med fungerande specialinriktade resursgrupper ned för några år sedan. Idag finns endast ca 200 platser kvar i de så kallade CSI-grupperna (Centrala grupper för Särskild Inriktning), och kommunalt anställda pedagoger uppmanas att inte hänvisa föräldrar till fristående resursgrupper.

Föräldrar som upplever att deras barn inte får det stöd de behöver i skolan och som önskar plats i mindre grupp har få, och i många fall inget, alternativ. De alternativ som finns innebär ofta många års kötid. Under tiden mår barnen allt sämre och antalet hemmasittare ökar. Föräldrar blir sjukskrivna för att ta hand om sina barn och kämpar för sina barns rätt till det stöd som skollagen säger att de är berättigade till.

Sedan 2011 har pedagogerna fått sätta sig in i en ny läroplan, nytt betygssystem, formativ bedömning, digitaliseringsutveckling, matematiklyftet, PRIO (Planering, Resultat, Initiativ och Organisation), läslyftet, ny skolplattform mm, samtidigt som anpassningar ska göras så att alla elever utmanas på sin nivå. I klasser med 30 elever har alla mycket skiftande behov av anpassningar som på olika sätt har till uppgift att ta hänsyn till ADHD, ADD, autism, språkstörning, tvångssyndrom, dyslexi, dyskalkyli, ångestsyndrom, intellektuell funktionsnedsättning, särbegåvning och vardagens alla oförutsedda händelser.

För detta krävs kunskap och samarbete mellan pedagoger, elever, föräldrar och elevhälsoteam. Varje elev ska ha en individuell utvecklingsplan med målformuleringar, en del även åtgärdsprogram, som behöver utvärderas tillsammans med elev och vårdnadshavare betydligt oftare än en gång/termin.

Pedagogerna ser att många barn med speciella behov inte gynnas av att vara i stora klasser. Skolor försöker omfördela sina resurser, men de barn som verkligen behöver stöd får inte tillräckligt, och barn med mindre behov får kanske inget stöd alls. Detta leder bland annat till att många barn dagligen upplever att de misslyckas i skolan med följden att de får sämre självförtroende.

Medan behovet av utbildade och behöriga pedagoger ökar för varje år, samtidigt som allt färre söker till förskollärare- och lärarutbildningarna, får skolans personal fler förväntningar och krav som gör arbetsbördan orimlig i längden. Många känner sig otillräckliga och vet inte om de orkar så länge till eller funderar på att byta yrke. Enligt Skolverket saknas 77 000 lärare om fem år.

Om alla barn ska få möjlighet att trivas i skolan och utvecklas på bästa sätt,

om föräldrar med barn i behov av särskilt stöd ska återfå förtroendet för skolan och

om skolans personal ska känna att de orkar och kan stå för det arbete de gör,

behöver beslutsfattarna börja lyssna på professionen och vårdnadshavare.