”Nationella prov kan öka lärarens status”

I Aftonbladet debatt torsdagen den 29 juni målar professor Christian Lundahl med flera upp en hemsk bild angående det förslag som regeringen lagt där nationella proven föreslås få större tyngd vid betygsättningen. Jag vill här bemöta ett urval av deras åsikter, punkt för punkt, trots att utbildningsminister Anna Ekström redan gjort det på ett förtjänstfullt sätt.

Debattörerna börjar med en säker grundfärg; sönderstressade elever riskerar att bli följden. Tyvärr är ju det en beskrivning av dagens situation.

Jag, däremot, menar att nationella proven tvärtom kommer att minska stressen. Anledningen är att dagens betygssystem i praktiken är som gjort för korruption. Läraren pressas av elever, föräldrar, skolledning, huvudmän och aktieägare att sätta så höga betyg som möjligt. Därför kan det många gånger löna sig att förhandla, lirka, tjata och hota samt i absurdum skriva kompletteringar och omprov.

Enligt en undersökning som Lärarnas Riksförbund låtit göra har hälften av alla lärare utsatts för påtryckningar från elever som vill ha högre betyg. Att det måste vara väldigt stressande för lärarna är nog uppenbart men att det också måste vara väldigt stressande för elever att kunna "förhandla" om betyg har nog inte lika många tänkt på.

Hur skulle vi som vuxna uppleva det om vi märkte att vi kunde förhandla om till exempel bygglov och skattesatser, där grannen fick bygglov men inte du? Så upplever många elever (och lärare) dagens betygssystem och DET är stressande. Hellre då tydliga regler i form av ett slutprov där klassens medelvärde inte får avvika mer än en fastställd gräns.

Målningen blir än mer dyster när Lundahl (m.fl.) påstår att oavsett vad du presterat under tre år på högstadiet eller gymnasiet så kommer några få provtimmar bli det enda som avgör ditt betyg.

För det första; de nationella proven ska bekräfta vad läraren redan förstått när provet skrivs i slutet av studietiden – vilket betyg som eleven ska ha. Betyget ska alltså inte komma som en överraskning för vare sig elev eller lärare.

Proven ska konstrueras med det centrala innehåll (CI) och de betygskriterier som läraren haft att förhålla sig till under elevens högstadie- och gymnasietid. Precis som en bra gjord valundersökning testar ett representativt urval av befolkningen ska ett bra nationellt prov vara ett representativt urval när det gäller CI och nivåer.

Lundahl verkar tro att proven kommer testa något helt annat än det eleverna fått lära sig under sin skoltid och att de delprov som lärarna konstruerar skiljer sig helt från de nationella proven. Så ska det självklart inte vara. Ett bra exempel på hur det kan fungera är IB-programmet som examinerat tusentals svenska skolelever som sökt sig dit på frivillig basis trots att de skriver ett slutprov som är viktigt för elevens betyg. Både elever och lärare är nöjda med detta system och de är inte mer stressade än övriga elever i Sverige.

Med sina sista mörka penseldrag påstår Lundahl (m.fl.) att ett betygsstyrande nationellt prov skulle innebära en ytterligare urholkning av förtroendet för lärarens kompetens och att yrkesrollen skulle avprofessionaliseras.

Varifrån kommer den uppfattningen? Om en lärares förtroende från en offentlig uppdragsgivare korrelerade mot lärarens autonomi i betygssättningen så skulle svenska lärare ha högst förtroende bland demokratiska länder i världen. Det finns nämligen inget annat land i världen där läraren så självsvåldigt kan sätta betyg utan yttre kontroll. Och för att vara tydlig: Svenska lärare har lågt förtroende bland sin befolkning i ett internationellt perspektiv.

Jag tror i stället att det förhåller sig precis tvärtom. Just uppfattningen att betygen är förhandlingsbara har sänkt lärarnas förtroende till skräpstatus. Med ett bra konstruerat nationellt prov som bekräftar lärarens bild av klassens nivå så kommer hennes status öka. Då kommer bilden av svensk skola att ljusna.

Marcus Erhagen, gymnasielärare