Nationella prov är en felprioritering
Debatt
Så har då de nationella proven startat i årskurs 9. Eleverna ska under vårterminen göra tio stycken. De ska ägna mängder av timmar åt att, under strikt uppsikt, bli testade och kontrollerade. Sedan ska lärarna använda massvis av tid åt att rätta, diskutera och utvärdera resultaten. Vartenda litet nedplitat svar ska vridas och vändas på, så att det verkligen blir rättvist och objektivt ...
Prov mäter mängden mätbara kunskaper som rabblas upp på en viss fastställd tid. Det är kontrollerande tillfällen, inte lärande tillfällen. Men är det verkligen bara kunskaper dessa prov mäter?
Nej de mäter även stresstålighet, lässvårigheter, dåligt självförtroende, bristande tålamod, provfrossa och självbevarelsedriften att försöka dölja sina svårigheter. Just dessa egenskaper, allihopa, mäter proven mycket effektivt. Det är bara det att de då ser ut som ”dåliga kunskaper”.
Tänk hur vi i skolan, med samma grad av prioritet och med samma mängd resurser, skulle kunna använda all denna tid!
De nationella proven är en snedfokusering utan like.
Tänk hur vi i skolan, med samma grad av prioritet och med samma mängd resurser, skulle kunna använda all denna tid!
Vi skulle ha tid för lärande möten och reflektioner i samspråk med varje elev. Vi skulle kunna få reda på så mycket mer om elevernas verkliga kunskaper och eleverna skulle under tiden kunna lära sig så ofantligt mycket mer än i dag.
Ska vi verkligen ha en skola där kontrollerande och bedömande verksamhet ensidigt prioriteras? Eller kanske en lärande och bemötande skola ...?
Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Där vi vet att det alltid måste vara tillräckligt att göra sitt bästa. Där målet är att alla i vår obligatoriska skola ska få känna glädjen av att lyckas, kanske nå längre än vad man först trodde. Känslan av tillförsikt i stället för rädslan att misslyckas.
