När tar lärarnas tålamod med respektlöst beteende slut?
Debatt Det kan inte vara en medborgerlig rättighet att störa undervisningen och behandla lärare och kamrater respektlöst. Vi måste hitta sätt att stoppa oordningen i svenska skolor, skriver Maria Schoeffler, pensionerad lärare och rektor, numera timvikarie.
Jag läste med stort intresse texten ”Vem sköter mitt jobb när jag är sjuk eller vabbar?” på Lärarförbundets hemsida.
Jag är en av dem som just sköter detta jobb. Jag är en nyligen pensionerad lärare som lite då och då tar korta vikariat i hela grundskolan. Det är förstås frivilligt för mig och grundar sig i mitt fortsatta och stora intresse för barn, skola och undervisning, samt en önskan att hjälpa till i lärarbristens Sverige. Under största delen av min lärargärning har jag arbetat på en internationell skola i Frankrike. En skola där 15 nationella skolsystem fungerar sida vid sida.
Vild: Colourbox
Jag är både upprörd och bekymrad över det som jag alltför ofta ser och upplever som timvikarie. När jag på morgonen infinner mig på skolorna får jag regelbundet höra att just den klass jag ska vikariera i har problem. Hur kan det vara så?
Rollen som vikarie är otacksam då man inte känner eleverna, inte kan deras förnamn och inte känner till rutinerna i klassen. Den ordinarie läraren har lämnat en planering, men ofta inte tänkt sig in i vikariens situation. Det kan innebära allt ifrån att omfånget på elevernas arbetsuppgifter är otillräckligt och därmed blir alltför snabbt avklarat till att datorer ska användas men nyckel till skåp och koder inte lämnats ut.
Men det som händer gång på gång är att en liten grupp elever konsekvent inte gör det man säger till dem utan vill förhandla sig till något annat, går ut och in genom klassrumsdörren, stör och pratar med sina kamrater och svarar ohövligt på lärarens tilltal. Det är omöjligt att stoppa eftersom beteendet snabbt sprider sig över hela klassrummet.
Man kan tro att dessa elever bara beter sig så mot vikarien, men så verkar inte alls vara fallet. I dagens skola finns ju många aktörer i klassrummen och förutom undervisande lärare möter jag bland annat specialpedagoger och fritidspedagoger som deltar i det pedagogiska arbetet. De lugna och motiverade barnen vittnar om att det nästan alltid är stökigt, att de behöver hörselkåpor för att arbeta och att de sett fritidspedagogen gråta av vanmakt inför klassen.
Ordinarie lärare tackar mig för att jag sätter ner foten och i princip hotar med att gå hem då jag blir totalt respektlöst behandlad av vissa elever.
Ordinarie lärare tackar mig för att jag sätter ner foten och i princip hotar med att gå hem då jag blir totalt respektlöst behandlad av vissa elever. De säger sig vara lättade över att någon utifrån beskriver hur det är. Jag får stort tack och beröm om jag någon dag lyckas hålla ordning på någon så kallad problemklass.
När tar de svenska lärarnas tålamod slut? Gång på gång vädjar de vänligt men bestämt om lugn och ordning. Gång på gång tar sig elever rätten att störa, förstöra, ignorera lärarens tillsägelser och inte respektera de klassregler som finns eller den värdegrund som man säger sig värna om.
Inte minst inför barn från andra kulturer och skolsystem ger det helt fel signaler att lärarna i den svenska skolan inte möts av respekt för sig själva, sin profession och därmed också för hela skolan av eleverna (och deras föräldrar).
Detta måste vi våga prata om, sätta fingret på och finna lösningar till. Det kan inte vara en medborgerlig rättighet att inte visa hänsyn till lärare och kamrater och att hindra undervisningen.
