Lgr 11 skapar kunskapsluckor och misslyckanden
Debatt Vissa elever behöver längre tid för att nå målen och en del behöver helt andra – mindre akademiska – mål för att lyckas. Det är dags att göra upp med Lgr 11, eftersom den vilar på ett fullständigt felaktigt antagande om människans natur, skriver läraren Andreas Carlsson.
Fortfarande, efter nästan sju år, går diskussionens vågor höga om hur vi egentligen bör tolka värdeorden i kursplanerna. Kritiken mot de många och otydligt formulerade kunskapskraven har inte tystnat. Samtidigt står läroplanen där som en stor mur och skymmer framtidsutsikten för våra elever.
När elever som fortfarande kämpar med sin stavning och läsförståelse ställs inför kravet att exempelvis kunna dra underbyggda slutsatser om hur ett litterärt verk påverkats av sin historiska och kulturella kontext, är det lätt att ge upp. För det här är något de ska kunna, vi har inte valet att strunta i det och fokusera på att lära eleven att läsa. Hur mycket vi än talar om individanpassning så spelar elevens förutsättningar ingen roll för vilka krav vi ställer, det enda som räknas är vilket år hon är född.
Bild: Colourbox
Det grundläggande problemet med Lgr 11 är att den vilar på ett fullständigt felaktigt antagande om människans natur, nämligen att alla föds exakt lika, med exakt samma möjligheter att lära sig samma saker på samma tid. Därför är det elevens ålder och inte hennes kunskaper som avgör när hon ska flyttas upp en klass och möta högre krav. På så sätt gröper vi ur allt större kunskapsluckor hos många elever och ser hur de bygger sin självbild på misslyckanden och nederlag.
Det är som i bilden på apan, guldfisken och elefanten, som i rättvisans namn ska nå samma mål, i det här fallet toppen på ett träd. Med rätt stöd tänker sig läroplanens författare att guldfisken och elefanten ska att nå trädtoppen med samma framgång som apan.
Med rätt stöd tänker sig läroplanens författare att guldfisken och elefanten ska nå trädtoppen med samma framgång som apan.
Vi som möter eleverna och kämpar med dem varje dag vet att bilden inte stämmer. Vissa elever behöver längre tid än andra för att nå målen och en del behöver faktiskt helt andra mål för att kunna lyckas.
Jag tror på en skola som ställer höga krav, men det måste vara krav som är så pass tydliga att eleven kan se och förstå dem och det måste vara krav som tar hänsyn till att vi är olika. I den nuvarande läroplanen är det endast de akademiska förmågorna som räknas, förmågor som ställer höga krav på abstrakt tänkande. Detta är inget som kan undervisas fram, utan det handlar om elevens mognad. Och vi vet att unga mognar olika snabbt, att flickor generellt mognar snabbare än pojkar och att de individuella skillnaderna är stora.
Vissa människor blir aldrig några lysande akademiker, oavsett hur många extra anpassningar vi sätter in. Om vi bara tillät dem så skulle de kunna bli lysande inom andra områden. Men även i exempelvis idrott ställer vi krav på att eleven ska visa akademiska förmågor för att kunna bli godkänd.
Alla människor måste kunna läsa, skriva och räkna. Vi behöver alla grundläggande kunskaper om hur samhället fungerar för att vara aktiva deltagare i ett demokratiskt samhälle. Men precis som att alla människor inte måste vara duktiga konstnärer eller framgångsrika idrottare, så måste inte heller alla kunna analysera Strindberg utifrån en historisk och kulturell kontext.
Genom att banta ner antalet kunskapskrav till de mest väsentliga och genom att låta elevens utvecklingsnivå, istället för hennes födelseår, avgöra när det är dags att flytta upp en klass, kan vi få en skola där fler elever går ut som vinnare och där lärarna får tillbaka tron på sitt viktiga kall.
