”Läsningen måste hänga ihop med resten av undervisningen”

Frågan om barns och ungas läsande och förståelse (eller kanske snarare brist på läsande och förståelse) av olika typer av texter har blossat upp i den pedagogiska diskussionen med jämna mellanrum de senaste 30–40 åren. I skenet av skolelevernas sjunkande resultat i läsförståelse har också olika åtgärder prövats för att komma till rätta med problemet.

Nu har frågan om barns och ungas läsande åter aktualiserats bland annat genom Skolverkets satsning Läslyftet och den av regeringen utsedda Läsdelegationen. På delegationens hemsida kan man bland annat läsa följande:

”Läsdelegationen har i uppdrag att samla insatser för läsning inom skola, kultur, idrott och föreningsliv och utanför skolan. Satsningen ska bidra till att ge alla barn och unga mer likvärdiga förutsättningar för en fullgod läsförmåga och lustfyllda läsupplevelser.”

Oavsett hur goda intentionerna med den här sortens projekt kan vara är det svårt – för att inte säga omöjligt – att utvärdera resultatet av de insatser som görs. Detta är en av lärdomarna från tidigare satsningar av liknande slag.

Frågan är då naturligtvis hur man ska bära sig åt för att olika läsfrämjande insatser ska ge önskat resultat. När det gäller barns och ungas läsning på fritiden är nog det enda man kan säga med säkerhet att deras läsande i hög grad är beroende av deras kulturella kapital, i synnerhet föräldrarnas utbildning och socioekonomiska situation. När det gäller barn och unga vars föräldrar inte behärskar svenska i tillräcklig utsträckning är barnens förutsättningar också begränsade. Ännu svårare är det naturligtvis för barn vars föräldrar är analfabeter.

Att på olika sätt försöka uppmuntra barn och unga att läsa – och läsa mer – på fritiden är något som man bara kan applådera. Min uppfattning är dock att det framför allt är i för-skola och skola som det är realistiskt att hoppas på att reella och mätbara framgångar kan nås på området.

En hel del av det läsfrämjande material som sprids av förlag av olika slag är ofta enbart inriktade på själva läsfärdigheten och texten. Problemet är att den eventuella förståelse som barn kan utveckla med material av det här slaget inte ska användas till något. När eleverna tagit sig igenom text nummer ett går man raskt vidare till text nummer två som ofta handlar om något helt annat. Exempel på sådant material är serien Läsförståelse 1–3 och En läsande klass.

Det som är av avgörande betydelse för att eleverna ska utveckla en läsförståelse som går på djupet är att de texter som de får läsa har en innehållslig koppling till det som i övrigt pågår i undervisningen, till exempel ett ämnesövergripande tema.

I ett forskningsprojekt jag medverkade i dokumenterades ett ämnesövergripande tematiskt arbete om existentiella frågor i en årskurs fyra. När eleverna läst den första gemensamma boken (Döden dö av Torsten Bengtsson) skriver läraren i sin dagbok:

”Att läsa litteratur i ett sammanhang är helt oöverträffat! Det kan helt enkelt inte vara en slump att det fungerar så bra gång efter gång.” (ld 31/8 2011)

I anslutning till projektet intervjuas fyra elever i klassen. När intervjuaren frågar Eli vad han tycker om att det vid detta tillfälle är lärarna som har bestämt vilka böcker eleverna ska läsa svarar han:

Eli: ”Jag tycker det är väldigt bra. Man kan ju inte ta vilken bok som helst som handlar om … Alltså om man har ett tema kan man ju inte välja en bok som har med något annat att göra.”

Int: ”Det ska hänga ihop menar du?”

Eli: ”Ja, annars blir det ju inget man lär sig.”

(intervju med Eli 27/4 2011)

Mitt budskap tillsammans med Eli och hans lärare när det gäller läsande i skolan kan sammanfattas på följande sätt:

”Att läsa litteratur i ett sammanhang är helt oöverträffat! Det måste hänga ihop, annars blir det ju inget man lär sig.”

Om fler lärare bedriver sin läsundervisning på det sättet är jag helt över-tygad om att resultaten inte kommer att låta vänta på sig.

LÄS MER OM FORSKNINGSPROJEKTET:

Magnusson, Malmgren & Nilsson (2013): Att göra sin röst hörd, Studentlitteratur.