Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen
Debatt I förskolornas dokumentationer framstår barnomsorgen som den bästa platsen för våra barn. Men att vara hemma med föräldrarna är nästan alltid bättre – särskilt i en tid när barngrupperna blir allt större, skriver förskolläraren och föräldern Marie Rydell.
Personalen inom barnomsorgen har under flera år bundit ris till egen rygg. Det har de gjort genom att bedriva en mycket bra verksamhet och dessutom framhålla hur bra den är. (Med barnomsorg menar jag all den pedagogiska verksamhet som bedrivs utan för hemmen i våra kommuner, undantaget ideella föreningar).
I dokumentationer lika tillrättalagda som ett välfiltrerat instagramkonto beskrivs hur man ”med barngruppen begav sig till det närliggande naturområdet för att med alla sinnen uppleva tid och rum och samla naturmaterial för att få ett matematiskt tänkande. Där man genom kommunikation berikar individernas språkliga färdigheter. Där man tränar samarbete och turtagande...”
Illustration: Colourbox
Till omvärlden förmedlas här bilden av en pedagogisk verksamhet som sätter den enskilda individen i centrum. Barnomsorgen framstår som den bästa platsen för våra barn. Politikerna och skolledarna tror på detta. Personalen själv tror på det. Men det värsta av allt är att även föräldrarna tror att barnen missar något viktigt om de stannar hemma.
Det man inte berättar i dokumentationerna är att man gick med tjugotvå barn till träden bakom förskolan. Två av barnen grät, en hade inga vantar, tre behövde kissa, några hade blöjor som egentligen behövde bytas men det fick vänta tills man var tillbaka på förskolan. Två av barnen bråkade om samma kotte och så vidare, och så vidare.
Sanningen är ju att det mesta av barnens tid i förskolan går åt till att vänta.
Vad barnen egentligen missar är sin egen uppväxt i en lugn och trygg miljö – hemmet! För oavsett om det finns olika typer av hem och familjer, så är den stora merparten den oslagbart bästa platsen för barnen.
Två av barnen grät, en hade inga vantar, tre behövde kissa... Sanningen är att det mesta av barnens tid i förskolan går åt till att vänta.
Det kan aldrig bli bättre att sitta tillsammans med tjugo andra barn och försöka få matro än att sitta två–tre barn vid ett bord, småprata, få hjälp att ta för sig, dela sin mat och äta.
Det kan aldrig vara bättra att gå tjugo barn på ett led till en skogsdunge, än att hand i hand med en förälder utforska skogen tillsammans.
Det kan aldrig vara bättre att sova tillsammans med tjugo andra barn på madrasser på golvet, än att bli vaggad till sömns av sin förälder.
När föräldrar börjar tvivla på sig själva är det riktigt illa. De måste sluta tro att barnen måste träffa andra barn innan de kan gå. De måste sluta tro att barnen går miste om något om de är lediga en dag då och då. De kommer inte ”efter”, de blir inte understimulerade, de mår inte dåligt av att vara med sina föräldrar.
Givetvis har vi en bra barnomsorg med fantastisk personal som gör sitt yttersta för att alla barn ska må bra. Personal med organisationsförmåga, blick för barns olika behov, som kan avstyra konflikter samt utmana och locka fram det bästa hos alla.
Att ro detta i hamn med ett tiotal barn är vad personalen är utbildad till och proffs på. Men när grupperna blir större och större så blir det svårare och svårare trots flera års högskolestudier. Och när barnantalet är uppemot dubbelt så stort blir det inte bra. Då är det hög tid att kommunerna säger stopp.
Även en bra verksamhet kan aldrig bli bättre än hemmet.
