Hela samhället måste mobiliseras mot hot och våld i skolan

Statistiken från Arbetsmiljöverket visar att antalet anmälningar har ökat. Under 2018 inkom 845 anmälningar till Arbetsmiljöverket, den högsta siffran de senaste 5 åren. Sedan 2014 har över 3 000 anmälningar gjorts. Det går förstås inte att säkert veta om situationen på skolorna blivit värre eller om benägenheten att anmäla har ökat.

Men oavsett vilket, så finns det skäl att ta problemen på allvar. För hot, våld och trakasserier är ett stort och allvarligt problem när de inträffar. Det är absolut inte något som tillhör det normala på landets skolor. Det normala är lugna och trygga skolor utan förekomst av allvarliga hot eller våldssituationer, men vi måste sträva efter nolltolerans.

När det normala bryts handlar det väldigt ofta om situationer med utåtagerande elever där kontrollen på olika sätt förloras. Det är extremt viktigt att sådana händelser anmäls, utreds och får konsekvenser. Annars så kommer situationen inte att kunna förbättras.

För det går att göra mer så att alla skolledare, lärare och elever alltid ska känna trygghet i skolan. Trygghet och säkerhet är en grundförutsättning för att vi lärare ska kunna lyckas med vårt pedagogiska uppdrag.

Varenda skolarbetsgivare måste ta sitt ansvar så att det alltid finns ett aktivt förebyggande arbetsmiljöarbete som innefattar handlingsplaner, kompetensinsatser och riskbedömningar och också en fungerande företagshälsovård och elevhälsa. Alla skolhuvudmän måste erbjuda stöd och ha etablerade säkerhetsrutiner.

Våra politiker behöver ta trygghet och säkerhet på våra skolor på stort allvar. Men det gäller att vidta rätt åtgärder som faktiskt ökar tryggheten i våra skolor.

För det är lätt hänt att försöka framstå som handlingskraftig genom att föreslå spektakulära åtgärder som till exempel omfattande kameraövervakning eller metalldetektorer. Men det gör knappast skolmiljön mer trygg och mindre hotfull. Och våldet kan lätt flytta utanför kameralinsens öga.

För skolor som verkar i områden med svåra sociala utmaningar handlar det om att organisera ett helhetsgrepp runt elevernas livssituation.

Vi lärare gör vad vi kan för att upptäcka elever som av olika anledningar far illa och vi försöker väga upp elevers olika förutsättningar så gott vi förmår. Vi slår självklart larm om vi misstänker att elever lever i osunda hemförhållanden eller rör sig i destruktiva sociala miljöer. Men vi lärare kan inte ensamma lösa samhällsbrister, bekämpa gängkriminalitet, segregation eller utanförskap. I det arbetet behöver hela samhället mobiliseras för att få en skola fri från hot och våld.

Dialog och samarbete med föräldrar och vårdnadshavare är förstås centralt. Men förekomsten av hot och våld är inte sällan präglat av sociala omständigheter som familje- och hemsituationer eller av medicinska omständigheter. Därför behöver alla relevanta samhällsaktörer som polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård öka sina kontaktytor med skolan.

För skolor som verkar i områden med svåra sociala utmaningar handlar det om att organisera ett helhetsgrepp runt elevernas livssituation, bland annat med förstärkt elevhälsa och yrkesgrupper som kan hjälpa till att bygga positiva nätverk runt elever och elevgrupper.

Självklart blir det arbete som görs i skolan mer framgångsrikt om vi lärare verkligen får tid att ägna oss åt våra elevers lärande och deras behov. När det görs nedskärningar på skolan i de kommunala budgetarna får det kanske inga omedelbara effekter, men på sikt blir det alltid eleverna som får betala priset. I vissa fall kan bristen på stöd och resurser faktiskt ligga bakom obehagliga incidenter som annars kunnat förhindras.

För om tiden aldrig riktigt räcker till för förebyggande arbete och för samarbete med andra samhällsaktörer, så riskerar det att i slutändan gå ut över tryggheten i skolan. Det är en insikt som gärna får leta sig in i riksdagspolitikernas debatt idag.