”Har politikerna upptäckt tvålärarskapets potens?”

Tvålärarskap är en framgångsrik metod som växer och sprider sig långsamt men bestämt över landet. Fortfarande är det en spontan rörelse underifrån som uppmärksammas rejält lokalt men bara flyktigt på riksplanet.

Härom året publicerade jag boken Tvålärarskap – lokalproducerat och hållbart (Studentlitteratur, 2020). Det var första gången det svenska fenomenet tvålärarskap synades i sömmarna. Min undersökning visade att drygt dussinet skolor, främst krisande högstadier, arbetade fullskaligt med tvålärarsystem. De satsade vanligtvis på att stärka lärarrollen med att ha två ämneslärare i klassrummet. En förbluffande framgångssaga.

”Alla var helnöjda”

Många gånger hade man nämligen lyckats vända en katastrofal utveckling med risk för akut nedläggning till sin motsats – en skola där alla berörda var helnöjda. Ordning på lektionerna, elever med hyfsade resultat, lärare som blev kvar, applåderande föräldrar, skolledare och ibland även lokalpolitiker som var stolta. Det lät nästan lite för bra men bekräftades gång på gång. Det visade sig därtill, till skillnad från många pedagogiska modeflugor, vara en hållbar lösning. Många av skolorna hade tillämpat tvåläraskap under flera år och ville permanenta metoden.

En akilleshäl är förstås merkostnaden. I de aktuella fallen har man mestadels tvingats till nedskärning av annat, som vikariepool. Ibland har alltmer nöjda lokalpolitiker varit villiga att skjuta till extra resurser.

”Förbluffande”

Tvålärarskapets potens övertygar och förvånar och det förbluffar att skolorna nästan utan undantag varit sina egna uppfinnare. Oftast vet man inte ens om andra skolor som slagit in på samma väg. Arbetsmetoden har vuxit fram lokalt utan support eller inspiration utifrån.

Sedan undersökningen gjordes har antalet skolor med tvålärarsystem åtminstone dubblerats, med stor spridning över landet. Nästan undantagslöst är syftet att vända en krisartad utveckling. Lokala media speglar ofta detta men på riksplanet är det nästan tyst.

”Vill satsa på speciallärare”

Tyvärr har ytterst lite om tvålärarskapets möjligheter och förtjänster debatterats eller ens omnämnts bland rikspolitikerna. Nu, i samband med Tidöavtalet, kunde man tänka sig att Liberalerna åtminstone skulle ha framhållit tvålärarsystemet som en bra metod bland andra för att motverka segregation och skolans bristande likvärdighet i utanförskapsområden.

Istället vill man satsa storskaligt på speciallärare. Är det en evidensbaserad problemlösningsmetod i sammanhanget? Det finns dock en passus i Tidöavtalet där man önskar ”göra lärarrollen mer attraktiv på krävande skolor”. Där kan definitivt tvålärarskap vara svaret.

”Bara flyktigt”

Inte heller under höstens valrörelse lyftes tvålärarskap fram mer än flyktigt. Ett tillfälle var då Socialdemokraterna lovade satsa en miljard på 150 skolor i utsatta områden och Åsa Fahlén, ordförande i Lärarnas Riksförbund, kommenterade: ”Om satsningen leder till mindre klasser och att det blir två legitimerade lärare per klass så skulle fler lärare söka sig till dessa skolor”. Facket bevakar lärarnas arbetsmiljö. I Skolvärlden fanns redan 2017 en talande rubrik: ”Tvålärarsystem lockar mer än bara högre lön”. Artikeln tog upp två rutinerade lärare som återvände till en krisande skola i Södertälje, premissen var tvålärarskap.

”Tvålärarskapet multipotent”

Det förbryllar att tvålärarskapet, ett medel som visat sig multipotent nog att både vända problemtyngda skolor på rätt köl och göra läraryrket mer attraktivt, inte framhålls mer. Skoldebattören Per Kornhall har om metoden sagt att den är ett ”skolexempel på ett professionsbyggande”. Visst – beprövat och erfarenhetsbaserat av lärare, skolans proffs.

Finns den politiska viljan brukar ekonomiska betänkligheter vika. För skolans del är den digitala satsningen exempel på det. Satsning på krisande skolor i utanförskapsområden är tveklöst klokare att göra nu än sen, mot segregationen och eländet den medför. Tvålärarskapet måste där vägas in som en möjlighet.

Paradigmskifte? Upp till bevis!

Anders Tidström, lärare och skoldebattör

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.