Förslagen för yrkesprogram blottar förakt för hantverksyrken

Regeringen föreslår återigen att alla gymnasieprogram ska ge grundläggande behörighet för studier vid högskola. En av anledningarna anges vara att de yrkesförberedande programmen ska omges av en mer positiv aura. De lärare som idag arbetar på yrkesförberedande program är inte lika övertygade om att tillbakagången till ett system som tidigare inte utföll till belåtenhet skall rosa marknaden denna gång (Hall, 2009).

Yrkesförberedande gymnasieprogram fungerar som en språngbräda från grundskola till arbetsliv. Tidigare generationer av elever – pre 1980-tal – kunde ta klivet ut till en arbetsmarknad som själv stod för den utbildning som krävdes. Idag finns ett större krav på att yrkesarbetare även vid enklare arbetsuppgifter behärskar att kommunicera och använda teknik som grundskole­utbildningen inte erbjuder.

Yrkesspecifik matematik skiljer sig från högskoleförberedande

Hantverksyrken är även i modern tappning i mångt och mycket det samma som tidigare. Yrkesmannen/kvinnan ska medels kroppsarbete sammanfoga olika systemdelar till en enhet – tänk: snickare, murare, rörmokare, elektriker, målare, anläggningsarbetare och så vidare. Dessa yrken kräver en kompetens som bäst erhålls i en produktionsprocess understödd av skolförlagd undervisning. Yrkeskunskaper kan med fördel läras på skolor men yrkespraxis och yrkeskultur undervisas bäst i den kontext den ska utövas.

I yrkesområden presenterade ovan behövs kunskaper såväl inom matematik som i läs- och skrivförmåga, men de bör vara yrkesspecifika i högre grad än högskoleförberedande. De så kallade praktiska kunskaperna måste i den moderna svenska skolan lyftas fram och värderas efter deras rätta värde. Dessutom behövs mer forskning om specialpedagogik och anpassningar för de moment som kräver någon form av praktiskt handlag. Idag träffar vi elever på yrkesförberedande program som blivit lotsade av studie- och yrkesvägledare till en utbildning de helt saknar förankring i med utsagor om att de är enkla utbildningar som inte kräver så mycket studier. Här visas både ett förakt för hantverksyrken som sådana och en bristande kunskap om vad som krävs för att bli en skicklig och kompetent yrkesman/kvinna inom domänen.

Visar förakt mot både hantverk och bildning

I förslaget om att alla gymnasieprogram ska vara högskoleförberedande ligger även ett bildningsförakt. Dels föraktet för de ”enklare” yrkena som inte fina nog för att stå på egna ben, dels ett förakt för den högre utbildningen. Jag menar att man försöker skapa två skilda slutprodukter med en gemensam metod. I stället för att riskera skapa två undermåliga slutprodukter i skenet av att ha en jämlik utbildning bör det skiljas mellan yrkesförberedande utbildning och högskoleförberedande. Detta för att inte i ett sammelsurium forma något som riskerar att skapa en ringaktning för hantverksyrket och på samma gång även devalvera den högre utbildningen.

I Sverige kan den motiverade eleven delta i ett livslångt lärande utan att ekonomiska och åldersmässiga hinder sätter käppar i hjulen. CSN är öppet för alla långt upp i femtioårsåldern. Därför bör inte yrkesförberedande program på gymnasiet heller vara obligatoriskt 3-åriga. Efter inledande två år där yrkeskompetensen är det primära bör eleven få välja om den vill påbörja en yrkeskarriär eller fortsätta ett tredje år där högskole­förberedelse är i fokus.

Sannolikheten för att lyckas med en utbildning är betydligt högre när eleven känner sig motiverad än när ett välvilligt men missriktat tvång skapas.

Mats Ek, yrkeslärare på el- och energiprogrammet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.