”Förhållandet mellan auktoritet och självkänsla”

Skoldebatten har florerat i samhället och jag vill gärna bidra med några reflektioner om vuxenauktoritetens roll i klassrummet i relation till utvecklingen av elevernas självkänsla.

I egenskap av en akademiskt och konstnärligt bildad person bestämde jag mig för ett par år sedan för att hjälpa till som vikarie i skolor inom Stockholms län. I bakfickan hade jag bland annat studier i barn- och ungdomspsykologi, pedagogiskt arbete inom skapande skola och scenkonst för unga. Min högskoleutbildning är förvärvad i Sverige men jag gick i skolan i Sovjet-Estland.

I allt arbete med människor sker i viss mån en självrannsakan. Den sovjet-estniska undervisningen var klassiskt katederbunden och auktoritär. På sätt och vis har arbetet utifrån den svenska pedagogiken som uppmuntrar elevens självkänsla och tar hänsyn till de olika individernas inre förutsättningar för lärandet i beaktande, ”kurerat delar av barnet” inom mig själv. Dragen till sin spets utgick den sovjetiska pedagogiken utifrån premissen att eleven riskerar att stanna i utvecklingen om hen får beröm. Kraven skulle vara hellre för höga än för låga och det blev många gånger en emotionellt torftig prestationskultur under auktoritärt ledarskap.

Å andra sidan går det att dra det individcentrerade lärandet med hänsyn till elevernas olika behov och självständig kunskapsinhämtning med ständig uppmuntran för de egna framstegen till sin spets: läraren ska räcka till för alla som kräver sin rätt att bli sedda i klassrummet och väntan på sin tur kan uppfattas som diskriminering. En diagnos kan vändas till sin fördel för att slippa anstränga sig. En bekväm individ kan passa på att meddela att läsa är helt enkelt för tråkigt och hen tänker inte öppna boken.

Eleven under den auktoritära pedagogiken riskerar att bli hämmad till en lydig kunskapsmaskin och eleven i centrum av den moderna pedagogiken kan välja att låta bli att lära sig ”i onödan”.

En skicklig lärare förmedlar dock kunskap och utövar lärande inom de olika disciplinerna tack vore en sund auktoritet. I det ena fallet låter hen bli att använda sina auktoritära befogenheter till att trycka ner eleven och i det andra fallet vågar hen sätta gränser utan att vara rädd för att elevens självkänsla skulle vara gjord av porslin.

Efter 70-talets experiment med att avskaffa auktoriteter verkar det ändå ha rört sig mot att de flesta vuxna anser att barn behöver ramar och gränser av något slag för att känna trygghet. Arbetsro är ju omöjlig att uppnå utan gemensamma ordningsregler. Idag verkar skolor med bra arbetsro ha kö oavsett ägarformen. Faktorerna må vara sammansatta, varför arbetsro inte uppnås på sina håll. En av möjliga orsaker i sammanhanget är samhällets bristande stöd för lärarens utövande av vuxenauktoritet. I ett auktoritärt samhälle är risken stor att läraren diskriminerar eleven, i ett demokratiskt samhälle kan gränssättningen mot en individ övertolkas som diskriminering och riktas som en anklagelse mot läraren.

Jag är en otröttlig förespråkare av demokrati, då jag vet att det inte är en självklarhet. Ordning och kompetent auktoritet ser jag inte som en motsats till demokratin utan som en förutsättning för trygga ramar kring utrymmet där individernas utveckling, kunskapsförvärvning och integrering i samhället sker.

Självkänslan utvecklas av att lära sig saker, bli mer kompetent. Om samhället respekterar läraryrket, skapar det även mer trygghet hos eleven. Nedvärderas läraren i samhället, sker det motsatta: minskad trygghet för eleven, då det signalerar att läraren inte är särskilt värd att lita på. Om vuxna överhuvudtaget inte representerar någon auktoritet – vad finns det då för anledning att vilja bli vuxen?

Sigrid Herrault, skribent och pedagog

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.