Endast läraren är vaken...

Illustration: Colourbox

Midhösten-nattens sömn är hård.

Stjärnorna gnistra och glimma.

Ingen finns ännu på skolans gård

men snart kommer barnen att stimma.

Läraren vaknar och minns sin ban,

tänker på möten och hjord av barn.

Bollarna ligger på taken.

Endast lärar’n är vaken.

Står där sen trött vid lektionssalens dörr.

Ser böcker som ligger i driva.

Tittar, som så många gånger förr,

på det som ska rättas och skriva.

Tittar på högen och sen på sitt ur,

rättar och skriver en krumelur.

Grubblar, fast ej det lär båta,

över kunskapens gåta.

För sin hand över kind och hår,

skakar sitt huvud med hetta.

”Nej, den gåtan är allt för svår,

nej, jag gissar ej detta.”

Slår, som hon plägar, inom kort,

slika spörjande tankar bort.

Går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus.

Öppnar de stängda låsen.

Går sen åter mot kända ljus,

likt kossorna till båsen.

Mot nedskärningar, hon ej samvetsöm,

om skolsatsningar hon när en dröm.

Kaffet hon lutar sig över

Det hon just nu behöver.

För vinternattens köld är hård.

Stjärnorna gnistra och glimma.

Barnröster ljuder på skolans gård,

gott nu på morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban.

Frost lyser vit på fur och gran.

Bollar, ännu på taken.

”Bäst att ta tag i saken!”