”En skola i kaos och pressade elever – synd att ingen frågade er”
Debatt Det är dags att ta farväl, kära elever. Som ni har kämpat. Nio år i grundskolan är slut. Många av er har jag haft ynnesten att undervisa sedan årskurs fyra. Nu är det snart dags för oss att kramas hejdå. Mitt jobb är gjort och ni ska få flyga vidare.
Vilka år vi har haft ändå. Ni var så små när ni kom till mig i fyran. Det var så många konflikter, så mycket tid gick åt till incidentrapporter, att medla, kontakta föräldrar. Sedan blev ni större och vi påbörjade projekt där ni fick vara delaktiga på riktigt. Plötsligt blev skolan meningsfull, ni fick en relation till mig och konflikterna ebbade ut. Det var många i vuxenvärlden som inte kunde förstå hur drivna ni var och hur mycket ni kunde. Mer än en gång blev ni ifrågasatta. Men vilka underverk ni gjorde! Ni räddade UR:s serie Geografens testamente från nedläggning, ni samlade in pengar till flyktingar och barnsoldater, ni publicerade recensioner i tidningen, undervisade vuxna om näthat och debatterade lite överallt om saker som ni ansåg viktiga. Dessa år i svensk skola har gjort er självständiga, envetna och trubbnosiga. Vissa pratar om svenska flumskolan. Jag ser inget fluff, inget ludd, inget flum – jag ser 27 rakryggade ungdomar med skinn på näsan och kreativa lösningar på världens problem.
Under våra år tillsammans har det utanför vårt klassrum rasat en debatt om svensk skola, en debatt där era röster alltför sällan fått höras. Man har talat om en skola i kris, en skola i kaos – allt medan ni okuvligt har kämpat vidare för att få in era arbeten i tid, att orka gå upp varje morgon, att hinna med allt som ska göras på mycket kort tid. Det har diskuterats och beslutats om omdömen i ordning och uppförande långt ovanför era huvuden. Det är egentligen synd att ingen frågade er för ni har många synpunkter. De flesta av er skulle fnysa. Som att ett ordningsomdöme skulle fungera på vår krokiga, brokiga klass med 27 vitt skilda personligheter. Som att det vore så enkelt. Tillsammans vet vi bättre. Under våra år har vi fått jobba hårt på våra relationer till varandra. Det har varit blod, svett och tårar och inget har kommit gratis.
Maria Wiman, lärare, författare och föreläsare, skriver öppet brev till sina elever som går ut nian.
Det har varit mycket stress under dessa år. Ni har fått känna på lärarbristen, många lärarbyten och avsaknaden av vikarier. Era ordinarie lärare har slitit hårt för att hålla ställningarna på ett svajande skepp. Ni elever har också varit pressade, i synnerhet av de nationella proven som har tornat upp sig ett efter ett. Jag vet att ni har slitit hårt, suttit uppe sent och pluggat, att ni ibland har ifrågasatt vitsen med dessa rigorösa kontroller. Ni har också slagits med att försöka tyda matriser i lärplattformen, att tolka kunskapskrav och sätta er in i betygssystemets alla komplexa krusiduller.
Men nu är grundskolan över och ni ska gå vidare utan mig. Efter nio år i svensk skola vandrar ni trots allt ut med huvudet högt på bestämda steg mot framtiden! Jag är så stolt över hur den svenska skolan har fostrat er till källkritiska individer med förmåga att nyansera istället för att polarisera, med kreativa sinnen och lust att lära. Ni elever är inte bara framtiden, ni är också nutiden, samtiden. Så när jag vinkar farväl till er på avslutningsdagen är det med sorg i hjärtat över att behöva släppa er men också med en sprittande stolthet över att under några år ha haft den obändiga ynnesten att följa med er på er resa.
