”Effektiviseringar inom skolan funkar inte”

Något vanligt förekommande inom politik är effektiviseringar, eller nedskärningar som man också kan kalla det. Tanken är god. Kan en verksamhet arbeta annorlunda och mer effektivt så krävs mindre pengar varpå kommunen kan lägga de pengarna någon annanstans. Låter ju bra? Mer valuta för pengarna tänker du kanske, riktigt så är det dock inte.

Linnea Lindquist har i sin bok “En negativ spiral” (2021) redogjort för effektiviseringskraven i svensk skola. Lindquist visar på att ungefär 97% av Sveriges kommuner har effektiviseringar inom skolan. Detta innebär alltså att 97% av Sveriges kommuner kommer att minska tilldelningen av resurser till skolan, samtidigt som kommunerna vill att resultaten ska öka. Kontraproduktivt, eller hur?

Resulterar i uppsägningar

Att driva skola kostar pengar. Det krävs bland annat utbildad personal, lokaler och läromedel. Riksrevisionen visar i sin rapport “Skolpengen - effektivitet och kostnader” (2022:17) på att 80% av en skolas kostnader är fasta. Det är sådana kostnader som inte förändras mycket, exempelvis lokal-och personalkostnader. Problemet med att då skära ned i skolan är att det är i de fasta kostnaderna som man ofta skär ner. Att minska kostnaderna för lokaler är ofta svårt vilket innebär att det man har kvar att spara in på är personal. Det innebär i praktiken att när kommunen ställer effektiviseringskrav så finns det mindre pengar kvar till löner och lönehöjningar. Då måste skolans rektor minska sina personalkostnader vilket resulterar i uppsägningar och en lägre personaltäthet.

När personal sägs upp utan att någon ny anställs så innebär det att de som blir kvar får ännu mer arbete, och får på så sätt täcka upp för bortfallet av personal. Enkelt uttryckt: En mindre mängd personal får mer arbete att göra. Personalen ska då på samma tid göra mer arbete och ta ansvar för fler elever. Detta banar väg för det vi kan se i skolan idag: Ökad arbetsbelastning, utbrändhet och sänkt kvalitet. Det funkar inte.

Alla barn blir inte sedda

Det är dåligt på flera sätt. Färre lärare innebär större klasser och således mindre tid för varje elev. Varje elev kommer inte att hinna bli sedd utifrån dess behov och nivå. Detta gör att eleverna får med sig mindre kunskap men också att vi sorgligt nog tappar några barn längs vägen, för alla kommer inte hinna bli sedda. Är det verkligen den sortens skola vi vill ha, en skola där ens barn inte hinner få hjälp och istället lämnas med kunskapsluckor?

Att en kommun har små marginaler och att politiker vill göra satsningar på massa roliga saker istället för skolan är förståeligt ur kommunpolitikerns perspektiv som bara vill vinna nästa val. Det är dock just det som är problemet. För det första måste staten på sikt ta ansvar för skolans finansiering så det blir likvärdigt och långsiktigt. Innan dess måste kommunerna prioritera det som faktiskt är viktigt: Kärnverksamhet. Inte en enda krona ska läggas på annat om vi inte kan ge alla barn möjlighet till en bra skolgång.

Kasper Avenbrand, kandidat till Örebros kommunfullmäktige #8 (KD)

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.