”Dyslexi är på riktigt – har det glömts bort?”

Jag följer med förundran den åter blomstrande diskussionen om läsning, nationella proven, läsförståelse och dyslexi.

Jag vill börja med att lyfta några viktiga punkter:

• Dyslexi finns, det handlar inte om lästräning och sedan är allt frid och fröjd.
• Vem har sagt att det inte ska lästränas?
• Att läsa är idag inte samma sak som låt oss säga för 80 år sedan.
• Det är dags att textnormens inverkan på elever med dyslexis skolgång börjar tas på allvar.
• Inget barn ska hindras i sitt lärande på grund av att skolan, vi, begränsar tillvägagångssättet.
• Jag har snarare mött en enad bild än en motsättning mellan specialpedagoger och lärare.
• Elever med dyslexi förstår text, och om de fortsätter att få höra det motsatta eller ännu värre att deras kunskap inte ens är värd att mäta – blir konsekvenserna ännu värre än vad de redan är.
• Om vi ignorerar läs-och skrivproblematik som medföljer dyslexi är vi illa ute och har hoppat många decennier bakåt i tiden.

”Lyssna med öronen”, det har jag nu setts citeras från Skolverket ett flertal gånger. Vad innebär det? Har någon ifrågasatt ifall man lyssnar med öronen eller ej?

Det jag sedan länge pratar om är begreppet att ”läsa med öronen”, att öronläsa, vilket är det primära sättet att läsa för många med dyslexi.

Att ögonläsa gör många också parallellt, man blandar, men framförallt upplever många att öronläsningen är effektivare och snabbare. Att läsa med öronen är särskilt viktigt vid längre textmassor och då en tidsbegränsning finns.

Vem har sagt att det inte ska ögonlästränas? Ett sätt att upptäcka dyslexi är ju att läsproblematik kvarstår trots lästräning, då den inte gett förväntat resultat.

Evidensbaserad lästräning bör ske i låg ålder, men vi behöver också vara medvetna om att resultatet inte alltid blir som förväntat när det handlar om elever med dyslexi. Vi vet exempelvis att en andel av dyslektikerna inte påverkas nämnvärt överhuvudtaget av denna träning enligt relativt ny svensk forskning. Läsproblematik finns kvar och många med dyslexi är inte lika effektiva ögonläsare som andra.

Jag blir ofta bekymrad av andelen personer med dyslexi som jag arbetar med som till en början inte har effektiva sätt att ta till sig text, att läsa, och då anser jag att vi i skolan har misslyckats.

Att öronläsa är att just läsa.

Textnormen, som jag brukar kalla det, är som starkast i utbildningssystem och får stora konsekvenser för elever med dyslexi. Det handlar både om hur undervisningen är utformad och förhållningssättet till dyslexi.

Om vi ska kunna uppnå det som står i skollagen behöver en likvärdig och hållbar undervisning bedrivas. Det innebär att både undervisningen och våra synsätt på dyslexi behöver vara uppdaterade och verklighetsförankrade.

2019 debatterade jag i frågan med ansvarig för de nationella proven vid Skolverket här i Skolvärlden. ”Inte ett barn till ska behöva utstå denna diskriminering” var titeln på min första artikel. Detta pågår fortfarande. Elever får dels veta att deras sätt att läsa inte gills från Skolverkets råd och instruktioner, dels får en del höra att deras förmåga inte ens är värd att mäta. ”Vilka signaler sänder det till eleven själv, till föräldrar, lärare och skolledning?” frågade jag förra gången.

Att läsa idag är inte samma sak som det har varit tidigare. Vi läser idag med ögon, öron eller fingrar och vi läser för att kunna vara en del av ett textsamhälle. Jag har genom åren sett alldeles för många exempel på det motsatta, då människor av olika anledningar stängts ute från kunskap i skriven form. Dyslexi är på riktigt, det är ett sätt att fungera och tänka på som resulterar i att ögonläsningen ofta blir mer omständlig och ineffektiv. Dyslexi är varken något påhitt, brist på undervisning, lathet eller något annat. Kan det ha glömts bort eller än värre ignorerats?

Själv har jag inte stött på någon motsättning mellan lärare och specialpedagoger. Vare sig inom dyslexiuppropet #inteettbarntill som startade 2019 eller på alla personalutbildningar på skolor jag hållit genom åren. Jag har däremot sett och mött ett enormt engagemang hos båda dessa grupper i frågan, då man inte hållit med i Skolverkets syn. En frustration över att inte kunna göra som man anser är rätt, på grund av hur man tolkat Skolverkets riktlinjer. För att inte tala om andras reaktion utanför skolans värld, då det snarare handlar om en stor förvåning: Va, är det så än? Vi lever väl på 2000-talet?

Självkänslan sitter inte i hur fort man ögonläser, däremot kan den påverkas om man saknar effektiva sätt att ta till sig text. Att öronläsa är inte ”stödhjul” för elever med dyslexi. Att öronläsa är att just läsa och det handlar inte här om extraanpassningar, utan om ledning och stimulans. Det handlar om vanlig allmän pedagogik och vi har idag sätt för att all text ska vara tillgänglig från början, tryckt som digital.

Tillgänglighet, olika sätt som passar olika sätt att fungera måste finnas inbyggt från början. Det är så vi skapar en hållbar utbildning. Det handlar om kunskap, medvetenhet och gemensamma strategier för att komma dit.

Läsa är inte vad det har varit traditionellt, idag finns flera sätt. Läsproblematik trots lästräning måste tas på allvar. För att en likvärdig utbildning ska kunna bedrivas behöver vi ta dyslexi på allvar, ur många perspektiv. Och det måste bli ett slut på att elever med dyslexi kan stoppas i skolan på grund av att gamla synsätt råder. Det är min vädjan till politikerna, skolledarna och skolorna.

Susanna Cederquist, lärare, föreläsare, författare och utbildare om dyslexi och tillgänglig utbildning

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.